Sigmund Freud påpekade att religionens överlevnad kommer att fortgå tills den dagen människan slutar vara rädda för att dö. Sannerligen kommer den tills dess vara de flesta människors favoritleksak. Som starkt sekulär anser jag, däremot, att denna leksak ska hållas privat, långt bort från den offentliga sfären. När jag använder ordet ”giljotineras”, menar jag inte det bokstavligen. Min tanke är att i länder som Gambia, och många andra, måste statens affärer separeras från religiösa åskådningar – därför ansåg jag att en giljotin är en ganska passande analogi.
Min starka ståndpunkt mynnar fortfarande från samma tes som jag hade innan: Religionen förgiftar allt.
Anledningen till detta antagande är för att jag, bland annat, tvivlar på Ardins och Jensdotters tes om att den utgör en meningsfull tillit och gemenskap. Enligt mig är denna enhet till sin natur ond. Den är auktoritär och reaktionär i en hemsk kompott; hur ska man annars se på de religiösa texterna som så gärna promulgerar närvaron av en allseende, allsmäktig och hatisk diktator i himlen som har smak för folkmord, våldtäkt, smärta, rasism och kvinnohat.
Religiösa minoriteter blir inte utsatta för att de är ett motstånd till samhällsnormen eller samhällsmakten, där finns en inneboende intolerans i alla de fall där religioner har kontroll över samhället. När minoritetsreligioner istället är i majoritet tar våldet och förtrycket sig samma form likväl. Religion har därför inte bara missbrukats, dess källa är baserat på missbruk av de godtrogna, de svaga och de sjuka.
Det är som Thomas Jefferson sa:
In every country and in every age, the priest has been hostile to liberty. He is always in alliance with the despot, abetting his abuses in return for protection to his own.
Att jämföra kemi och fysik med teologi håller därför inte. De förra är empiriska utvärderingar av världen, den senare är en vidskeplig ideologi om livets och universums ursprung.
Vidare, när Jensdotter talar om religionens närvaro i demokratin och samhället finns där såklart inget rent sekulärt samhälle; ingen påstår det. Däremot vet vi för väl om att sekulära värden är drivande för de demokratiska institutioner som är grundläggande för världens pluralistiska samhällen. De religiösa doktrinernas innehåll står i bjärt kontrast till dessa demokrativärden och klerikala mobbare som kungör dessa dogmer febrilt.
Jag vill därför presentera Jensdotter ett experiment: Hitta mig ett samhälle som baserat sitt moraliska fundament på tankarna av Galilei, Darwin, Spinoza, Thomas Paine, Einstein, med fler, och kom tillbaka till mig om det funnits att ett av dessa samhällen har i affekt förfallit i svält, förtryck, oro, och armod.
Det finns därför en stor meningsfull gemenskap och moralisk ryggrad som mynnar från sekularismen. Att påstå att det inte finns är samma sak som att säga att ateister omöjligen kan ha moral, eller att barn inte har en inneboende känsla av rätt och fel, vilket de självklart har.
Sekularismen handlar i grund och botten inte om exkluderingen av religiösa människor, utan om exkluderingen av den religiösa diskursen. Religion i denna aspekt blir då den enskilda leksaken som lämnas hemma, utanför den politiska och civila sfären. Att därför ställa mina uttalanden i samma kategori som dem som uppmanar till minoritetsförtryck är en vantolkning. Sekulära som jag har alltid stått som ett styvt avantgarde mot all sådan galenskap – som ofta uttryckts av religiösa extremister. Vem var det som skyddade baptisterna av Danbury-Connecticut som var hotade av stadens kongregationalister? Jo den sekulära president Thomas Jefferson, som jag citerar ovan.
Kontentan av det jag argumenterar för är en hög mur mellan vårt samhällsliv och religiösa institutioner, en brandvägg mot det skadliga. För att (halvt) parafrasera den gamle presidenten Ronald Reagan:
Ardin and Jensdotter, build up that wall.
Sebastian Nilsson Qvist
Redaktionen
