“Religionen är så mycket mer”

paolo-friere

Sebastian Qvist målar med oerhört breda penseldrag när han går till storms mot religionen som sådan. Med fragmentariska exempel, ett godtyckligt axplock av historiska händelser, är hans religionskritik som bäst oförfinad. Religion är så mycket mer än vad Qvist vill få den till att vara.

 

Som marxist (och kristen) anser jag att det är felaktigt och idealistiskt att förklara historiska övergrepp med religionen som syndabock. Religion är en idé. Idéer driver inte samhället framåt, det gör materiella omständigheter, ekonomiska intressen och klasskonflikt. Att de härskande klasserna genom tiderna använt religionen och dess institutioner som ett verktyg för maktutövning – precis som de använt vetenskap, parlament och arkitektur – är inte särskilt förvånande. Det som är förvånande är att Qvist är naiv nog att klandra religionen för politiska och ekonomiska härskares cynism.

 

När Karl Marx beskriver religion “som ett opium för folket” har den populära tolkningen varit att religionen pacificerar, upprätthåller ett falskt medvetande och hindrar oss från att se hur vi exploateras i utbyte mot ett löfte om paj i himlen. En annan tolkning kan vara att folket faktiskt lyckas stå ut i detta jordiska helvete av exploatering genom religion, att vi finner styrka, samhörighet och kamplust i vår tro.

 

Den katolske prästen och marxisten Paulo Freire förkroppsligade med sin befrielseteologi den senare tolkningen. Med sina ord om att “frihet inte förvärvas genom nådegåvor utan genom kamp” drev han ett stenhårt arbete för social rättvisa och ekonomisk omfördelning i det fattiga Latinamerika. Hans kristna övertygelse sporrade hans politiska kamp.

 

Alla som har läst Nya Testamentet vet att Jesus var en upprorsman, en folkets pacifistiska rebell och -ja, faktist – socialist. Apostlagärningarna förordar egendomsgemenskap. Se till exempel Apostlagärningarna 2:44-45: “De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov”. Eller samma bok 4:34-35: “De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov”. Att Bibeln och andra religiösa texter blivit lästa för att legitimera illdåd är inte mer förskräckande än att Marx använts för att legitimera detsamma – jag vägrar vara mindre marxist för det. Att politiker genom åren drivit igenom vidriga reformer får mig inte att vända mig från politiken. Och att Läkerol har en laxerande effekt vid överdriven konsumtion hindrar mig ju inte från att då och då äta en och annan Läkerol.

 

Man måste ju få tillåtas att tro också. Religionsfriheten är en ung svensk grundlagsskyddad frihet, och i tider som dessa då bruna makter ifrågasätter denna mänskliga rättighet borde vi slå vakt om den. I Borlänge samlar Sverigedemokraterna in namnunderskrifter mot ett nytt islamiskt center, för ett par år sedan klottrades hakkors och ordet “judeäckel” på fasaden till Vasa real, och antalet grishuvuden utanför moskéer börjar snart bli svåra att räkna. Den högerextrema hetsen mot religiösa minoriteter befruktar den religiösa extremismen och det hela blir en ond spiral. Lösningen är inte att avfärda religionen som sådan. Lösningen är materialistisk. Den bästa försvarspolitiken som finns är offensiv fördelningspolitik, bra och jämlik utbildning, aktiv bostadspolitik, stärkt välfärd och ett starkt värderingsarbete i skolan – inte något sekulärt korståg mot religionen eller religionsfriheten.

 

Vidare kan jag konstatera att Svenska kyrkan fortsätter att vara det sista hoppet för samhällets absolut mest utsatta i denna urholkade välfärdsstat. När Humanisterna ordnar soppkök, kampanjar mot främlingsfientlighet och arrangerar kulturevenemang kan jag börja ta dem på allvar.

 

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör

 

På bilden: Paulo Freire

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *