Med ett par dagar kvar till valet är det på tiden att prata om Alliansens enda trumfkort (i deras ögon): regeringsduglighet. Foto: Martina Huber

DE har inte så mycket annat att komma med, egentligen. Efter åtta år vid makten är resultatet minst sagt skralt för Alliansen. Över 80 000 människor är utförsäkrade, arbetslösheten är högre än när Alliansen tillträdde, skolresultaten är skrämmande, EU kritiserar Sveriges uppluckrade arbetsrätt, de svenska hushållen slår rekord i skuldsättning och lönegapet mellan män och kvinnor ökar.

Hur ska de lyckas behålla makten? Inte genom att visa upp vad de åstadkommit; den bilden är allt för makaber. Nej, den orangea koalitionen trummar in sitt budskap: vi besitter regeringsduglighet. Vi kan styra ihop. Vi håller sams och håller oss till linjen. Inget velande här inte.

Vad Alliansen försöker göra är att utmåla motståndarna – de rödgröna partierna – som oense, kompromisslösa och veliga. Förhoppningen är att Alliansen ska vinna val på att uppfattas som mer dugliga att regera.

Att Alliansens regerande gjort livet surt för många grupper tycks inte bekomma regeringen. Att flera av deras intentioner gått i stöpet är heller inget som Alliansen vill kännas vid. Istället försöker de undkomma kritik genom att exempelvis använda ett annat mått än andel arbetslösa för att visa på att deras jobbpolitik fungerar. Varken särskilt hederligt eller regeringsdugligt. (Riksdagsledamoten Phia Andersson (S) sammanfattar fler av Alliansens misslyckanden och bortförklaringar här.)

Ett annat tecken på regeringsoduglighet är Alliansens oskick att sätta sig i opposition. Trots att de har regerat i åtta år skylls skolresultat på tidigare regeringar, liksom det uteblivna bostadsbyggandet eller höga sjukfrånvaron. Är det regeringsdugligt?

2011 kom boken Knapptryckarkompaniet av före detta riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson ut. I den tecknar hon en sorglig bild av Moderaternas och Alliansens ledamöter som en skock röstboskap som snällt lyder under partipiskan. En piska som viner från Moderaternas partiledning som INTE utgörs av folkets representanter, till skillnad från riksdagen.

Är det så vi ska förstå begreppet “regeringsduglighet”? Som en egenskap att kunna domdera, peka med hela handen, ljuga, skylla ifrån sig och fullkomligt strunta i att folk lider? Det får en osökt att tänka på ett annat styrelseskick än demokrati. Ja, det får en att tänka på diktatur. En diktatur torde vara den mest regeringsdugliga man kan hitta. Eller?

Alliansens definition av regeringsduglighet bygger på ett demokratiförakt som vi måste prata mer om. Vad leder i förlängningen kravet på regeringsduglighet till? Tysta politiker som gör det som den starkaste säger, som inte vågar kritisera? Demokrati bygger på förhandling, kompromissande, representation och respekt för varandras åsikter – inte om att på snabbast och mest skonlösa sätt försämra livet för folk och sedan skylla på andra.

Jag hoppas att vi efter valet på söndag får en regering som ser lite annorlunda på begreppet regeringsduglighet.

Madeleine Bengtsson

Libertas