Reformismens begränsningar och möjligheter

 

 

En av de viktigaste frågorna för en reformistisk rörelse att ställa sig är frågan om gränsen och möjligheterna till betydande politisk förändring. Detta är en fråga med få givna svar, men behovet av en sådan analys är trots allt helt avgörande för att se till vilka politiska medel som existerar till hands för en rörelse som på djupet vill förändra människors liv. 

 

Frågeställningen ställs på sin spets i Nina Björks bok Drömmen om det röda. Björk vill i sin bok peka på hur kapitalismens inbyggda logik i längden innebär att reformismen misslyckas så länge som den inte fullständigt förmår avskaffa kapitalismen. Detta exemplifieras bland annat med Frankrikes före detta president Francois Mitterands misslyckande i sin politiska gärning när landets ekonomi tvärnitade och investeringarna föll som en reaktion på den förda reformistiska socialdemokratiska politiken i Frankrike. Detsamma anser Nina Björk vara gällande för Sverige utifrån scenariot att socialdemokratin skulle expandera välfärdsstaten och kräva allt för höga skatter. Då skulle man även här se investeringarna falla och tillväxten minska vilket skulle göra att substantiell reformism utan systemskifte faller på sig själv, där de utökade skatteintäkter man tänkt använda fösjukvård istället uteblir.

 

Man kan lätt kritisera Björk för detta enkla och aningen slentrianmässiga avskrivande av möjligheterna för reformism inom kapitalismen, då man tydligt ser att även länder med högre skattenivåer och utbyggd välfärd mycket väl kan ha välfungerande ekonomier – vilket Sverige måste ses som ett bra exempel på. Men ett halvt rätt får man ge henne. För visst äjust skatterna på vinst på kapital och företagsskatterna betydligt mycket lägre än de vanliga skattesatserna för lön i detta land (det gäller inte enbart Sverige). Beror inte detta, precis som Björk säger, på behovet av att attrahera investeringar från kapitalägare för att skapa tillväxt och i längden betala för den välfärd socialdemokratin eftersträvar. Behovet av att skapa en attraktiv marknad för kapital blir dessutom desto starkare i och med en lättrörlig och friare kapitalmarknad. Detta gör att viljan att sänka skatter på företag och kapital kan tänkas förstärkas.

 

Denna verklighet har flera betydande nackdelar varav de tre mest allvarliga listas nedan:

 

1. Denna allt mindre reglerade och beskattade kapitalism bidrar till en ökad koncentration av

rikedom.

 

2. Den ökade rörligheten för kapital i en global kapitalism bidrar till ökad

förhandlingsmakt för kapitalet mot arbete.

 

3. En minskad potentiell skattebas både på grund av sänkta skatter för konkurrenskraft men på grund av hur dagens globala kapitalism möjliggör skattesmitande på stor skala. Detta är en rävsax som kapitalismen sätter oss i, men vilka åtgärder kan vidtas för att komma ur den?

 

En som ej ser någon väg ut ur denna fälla är sociologen Wolfgang Streeck, före detta medlem i SPD. I sin bok How will capitalism end skriver han om ett system som han ser fallera på grund av tilltagande kriser genom en avreglerad finanssektor som vi både äberoende men samtidigt lidande av genom dess tilltagande volatilitet. Ökad ojämlikhet som undergräver konsumtionen är ytterligare en faktor. Även en bristande skattebas när företag i allt större utsträckning undflyr beskattning leder till detta kapitalismens förfall. Nödvändiga investeringar som kapitalismen behöver för att fortleva – statliga investeringar i humankapital, infrastruktur och rättsstat – undergrävs. Streeck hävdar ej att kapitalismen kommer dö nu eller i en snar framtid, utan texten ska snarare ses som ett pekfinger som kan belysa de självdestruktiva krafter som kommer få rådande ekonomi att bli allt mer dysfunktionell samt minska möjligheterna att leverera välfärd. Med bieffekten av uppkomsten av nya auktoritära rörelser runt om i världen som sysslar med en destruktiv olydnad mot denna globala ordning.

 

Utifrån denna beskrivning på en framtida dystopi hade man kunnat tänka sig att Streeck skulle bemöta detta med en agenda för förändring – men icke. Han verkar precis som så många andra ha tappat hoppet om vänsterns förmåga, och ställer sig därigenom nästintill likgiltig till status qou. Detta hopp är förlorat just eftersom han hävdar att nationalstatens institutioner berövat vänstern sin makt. Detta är emellertid en felaktig analys då de demokratiska nationalstaterna visst fortsätter ha betydande makt i form av förhållandevis stora välfärdsstater som går att förändra och styra inom kapitalismens ramar.

 

För att återgå till Nina Björk vill hon i sin bok framhäva att även vinster i välfärden är en logisk del av kapitalismen då dess ständiga profitjakt får den till att exploatera nya samhällssektorer – däribland välfärdssektorn. Men detta är inte något förutbestämt eller något som måste tvingas fram av systemet, utan här har vi all makt i världen att förhindra att vinst ska tillåtas göras på vår välfärd med våra skattepengar. Vilket är ett perfekt exempel på hur politiska reformer fortfarande kan påverka saker som är relevanta i människors vardag. Även reformer för en skola med högre kompensation för socioekonomisk bakgrund och begränsningar, mot det fria skolval som idag spär på segregationen, borde vara fullt genomförbara inom det rådande systemet. Liksom satsningar på bostadsbyggande och infrastruktur är fullt genomförbara saker för dagens västerländska stater. Tyvärr kan inte skattebasen vara så progressiv som man önskar på grund av ovanstående anledningar, men att det går att finansiera dessa saker är det ingen tvekan om.

 

Att reformismen enbart kan frambringa mindre förändringar inom systemet är kanske en mild tröst, och kan betraktas som ett tejpande för att täppa igen ett stort hål i båtens skrov. Vi försöker skademinimera rådande defekter genom att humanisera kapitalismen och ta bort den värsta smärtan orsakad av ojämlikhet, men misslyckas med att ta tag i de djupare problemen som i grunden skapar ojämlikheten. Men vad är då lösningen för att hantera det som skapar ojämlikheten, där den rikaste procenten äger mer än resten av världen tillsammans? Är det att revolutionera samhället, att förstatliga allt och avskaffa kapitalismen? Svaret på detta kan enkelt besvaras med nej. Är det något vi kan lära oss från det statsstyrda Sovjet är det att staten ej klarar av att administrera och styra allt i ett land. Det är även ej eftersträvansvärt då denna centraliserade styrning koncentrerar makt och bestämmande allt för långt ifrån vanliga människors vardag. Det måste ligga i människors egna händer att skapa och utveckla välståndet. Problemet är bara att det rådande gör detta på ett sätt där allt för många lämnas utanför skapandet och framförallt välståndet.

 

Dessa begränsningar både för reformismen att omfördela och hantera ojämlikheten samt revolutionens oförmåga att frambringa något bättre skapar i sin tur ett enormt behov av ett annat projekt för vänstern som möjliggör reformismens förverkligande av socialdemokratins ideal. Vänsterns projekt har i stor grad handlat om just detta: att expandera staten och ställa denna mot marknaden, för att kunna hantera de skevheter marknaden genererar. Men går det att ställa allt detta på sin ända genom att reformera självaste marknaden? Tänk om vänstern kan leda vägen för nya typer av företag där delaktighet i en helt ny grad premieras, där delägande från de anställda ger företagen fördelar i både beskattningen men även i tillgången på statligt stöd (med både lokaler, rådgivning och teknik för att ge några exempel). Där vi använder vanliga arbetares pensionspengar till ett aktivt styrande av vår ekonomi istället för att bara låta någon välutbildad ekonom förvalta dem medan vanliga människor passivt sitter bredvid och får betrakta skadeverkningen av dessa förvaltares hänsynslösa profitjakt. Detta vore att bredda demokratin in i arbetsplatsen och därigenom ge vanliga människor mer makt.

 

Jag tror att dessa företag där vanliga människor har mer makt faktiskt skulle vara betydligt mindre angelägna om att smita från skatter eller förorena i det land/länder de är verksamma, till skillnad från många stora multinationella företag. Därav ges nationalstaten nya bundsförvanter i en tid då den verkar vara försvagad. Demokratisering och delägandet av marknaden skulle även vara betydande mot ojämlikheten då gemensamt ägda företag skulle ge utdelningar till betydligt många fler personer än vad dagens centraliserade ägande gör. Delaktighet och inflytande i arbetet som projekt för vänstern ser jag som en avgörande del av grundtanken med socialismen, väl beskrivet av Karl Marx i Den tyska ideologin. Där talar han om hur folks styrande av produktionen möjliggör ett friare och mer självutvecklande liv där man ska kunna vara mångfasetterad – jaga, sköta kreatur, fiska eller vad man nu vill. Detta höga stadium av självständighet når man inte av mina föreslagna reformer av demokratisering av marknaden men nog kommer man betydligt mycket närmre detta ideal genom att låta vanligt folk styra mer på sin arbetsplats.

 

Avslutningsvis tror jag som sagt att utrymme för reformism idag existerar och i fallet av vinster i välfärden och det fria skolvalet är det snarare tanken som stoppar oss. Staten kommer trots allt att fortsätta vara ett medel för vänsterns jämlikhetssträvan oavsett vad Björk och Streeck kan tänkas säga. Men de begränsningar som vi ser behöver vi bemöta med något nytt. Detta nya bör i min mening vara att reformera marknaden och demokratisera företagsvärlden.

 

 

Anton Svensson

 

MSSK

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *