I Alexandra Pascalidous Mammorna får de ohörda hjältinnorna en röst. När samhället lämnat walk over är det i stället mammorna som tvingats axla det tunga samhällsansvaret i många områden, skriver Alexander Petersson. Bild: Bokförlaget Atlas

Få saker gör mig så ödmjuk som arbetande kvinnor. Kanske är det ett romantiskt skimmer som gör att det är med vördnad och respekt jag betraktar dessa människor. Men det är också med vetskapen om vad dessa människor gör för vårt samhälle på arbetsplatsen, i hemmet, med barnen, vad de får stå ut med av sin omgivning.

Våra mammors slit är anledningen till att många av oss finns här idag. När det ska hämtas på fritids står mammorna där, när familjen frågar vad det blir för mat är det ofta en mamma som svarar. När räkningen ska betalas är det ofta en mamma som vaknar i ottan för att hinna till sitt arbete. Och många gånger är det en mamma som tar emot beskedet när ännu en av våra ungdomar skjutits till döds.

Om detta läser jag i Alexandra Pascalidous bok Mammorna. Här får mammorna berätta om deras vardag, deras syn på samhället och också om det värsta – när ditt barn obönhörligt rycks ifrån dig med ett enkelt dödsbesked. Jag läser om dödsbesked per telefon, dödsbesked vid matbordet av poliser mitt i natten. Dessa röster är kanske de minst hörda i vårt samhälle.

Många gånger är detta arbetarklassens kvinnor. Sorgeperioden ska kombineras med att få ihop vardagen igen. Våndan av att göra det aktiva valet att fortsätta leva. Inte för att man kan, utan för att man måste. Boken Mammorna är ett hjälteprojekt av Pascalidou, inte minst för att så många ohörda hjältinnor fått en röst. En röst för så många som inte kommer eller kommer att komma till tals.

Mammornas kanske viktigaste bidrag är ett den, och de, blottgör det kanske mest alarmerande samhällsproblem vi har i Sverige idag. De eskalerande klassklyftorna och den sociala oroligheten har skapat ett samhälle som allt för länge blundat för arbetarklassens behov. Ett myndighetssverige som allt för länge gett dess medborgare i behov kalla handen på grund av besparingar och effektiviseringar.

Ett samhälle där resultatet idag är att våra ungdomar skjuter ihjäl varandra. Boken lämnar mig med en känsla av hopp i mammors och kvinnors organisering. Exemplen på starka individer som lyfter sig själva och varandra för den kollektiva frigörelsen är fantastiska. Mamma-vandringarna i Fittja till exempel. Eller Lirije från Malmö som blev ordförande för sin Socialdemokratiska förening i Västra Skrävlinge och gick runt med mikrofon för att upplysa medborgarna om att det är viktigt att rösta. Och den avgrundsdjupa sorgen, så klart.

Men den lämnar mig också med det desperata ropet på hjälp. Situationen i våra förorter är akut. Att slå våra unga lite hårdare med batongen kommer inte hjälpa på lång sikt. Inte heller att låta alla skaka galler. Den långsiktiga lösningen kräver stora satsningar på bostäder för att få bort trångboddheten, arbete för att skapa sysselsättning och lagliga inkomster och så den sociala sammanhållningen. Men vem är beredd att gå till handling?

Alexander Petersson