I boken Det här är inte mitt land manar journalisten och författaren Kristian Lundberg till uppror. Ett uppror mot de krafter i det här landet som gjort att Lundberg inte längre vill kalla det för sitt. Fredrika Almqvist recenserar.

Titeln “Det här är inte mitt land” anspelar på vad en av Sverigedemokraternas dåvarande toppolitiker Erik Almqvist hatiskt uttryckte till Soran Ismail i samband med att han svingade ett järnrör en juninatt i Stockholm 2010. ”Det här är inte ditt land. Det här är mitt land.” Samme Almqvist skulle tre månader senare väljas till att bli ledamot av Sveriges riksdag. Det är i detta Kristian Lundberg tar sitt avstamp. Han ser hur det ideologiska skifte som har ägt rum under de senaste åren utarmat skola och sjukvård, och skapat avgrundslika klassklyftor. Hur de för vissa fria valen på marknadens villkor utesluter andra människors rätt och möjlighet att välja. Inför detta känner Lundberg vanmakt. Han känner sig avväpnad, men han tänker inte ge sig utan motstånd. De flesta texterna i boken är omarbetade artiklar från Helsingborgs dagblad, Aftonbladet och Expressen som har sammanfogats till kapitel, som enligt Lundberg tillsammans skapar kraft. För kunskap är makt.

Lundbergs samtidsepos är rakt igenom svart. I allt från beskrivningen av migrationsverkets behandling av asylsökande som fullvärdiga brottslingar, hur män hatar kvinnor för att de är just kvinnor till hur Lundbergs bästa kompis tar sitt liv därför att han befinner sig inom en föreställd maskulinitet som gör det omöjligt för honom att komma ut som homosexuell. Jag delar Lundbergs dystopiska tankar kring vår samtid. Texten som flyter fram över sidorna, balanserar på en hårfin gräns mellan dikt och prosa, och gör beskrivningarna av det nya Sverige filmiska.

Ändå tycker jag att boken saknar den röda tråd jag önskar av böcker. De olika texterna spretar, och det enda som håller ihop dem stundtals är dess svärta. Texterna är som ett hopplock ur Lundbergs dagbok. Som sidor som rivits ur och som på måfå satts ihop till en bok, fast de egentligen inte hör ihop. Lundberg berättar om Janne Josefssons bärsärksjournalistik på jakt efter den polariserade sanningen, där slakten på oskyldiga är nödvändig. Hur Josefsson tillsammans med Uppdrag granskning undersökte om det fanns fattiga barn i Sverige, och kom fram till att så inte var fallet, eftersom alla barn kunde äta sig mätta gratis i skolan en gång om dagen. Lundberg är arg över hur Josefsson inte skyr några medel för ett reportage med stora rubriker, samtidig som han själv vid upprepade tillfällen frotterar sig i den svenska underklassens olycka för att få till en bra text.

Det här är inte mitt land är ett känslomanifest, som på känslors vis åker berg och dalbana genom tillvaron. Det är dess styrka, och samtidigt dess svaghet.

Fredrika Almqvist

s-studentER TrOLLHÄTTAN