Recension av Socialdemokraternas Almedalsdag

 

Rosévin, lobbyister, välslipade politiker, idéella organisationer. Varje sommar samlas hela det politiska etablissemanget i Almedalen för att syssla med politik. De som inte är en del av de politiska processerna undrar säkert vad det märkvärdiga är med politikerveckan. Ibland ställs frågor om hur veckan skiljer sig från år till år. Rent konkret – inte så mycket.

 

Det mest märkvärdiga, förutom överflödet av seminarier, föreläsningar, utspel och debatter, är Löfvens frånvaro. Att inte närvara är att bryta mot ett dussin oskrivna regler om hur en politiker bör föra sig i det offentliga rummet. PR-experter och andra tyckare menar att det hela mest handlar om ett smart drag för att charma väljarna. Men syftet var inte att göra pr-byråer glada utan att lyssna till de som inte har möjlighet att delta under Almedalsveckan. Det har uppskattats av väljarna, då Stefan äntligen setts som en del av det folk han representerar.

 

För att förstå varför Löfvens drag är en strategisk vinst är det viktigt att gå tillbaka till grundandet av Almedalen och Palmes berömda tal från ett flak i parken. Betraktar man Almedalsspektaklet ur detta perspektiv inser man lätt att Almedalen personifierar den politiska utvecklingen i Sverige. Socialdemokraternas skifte från massrörelse till toppstyrd organisation. Inkluderingstänkandet som bytts ut mot stängda och exklusiva politiska arenor.

 

Det paradoxala i sammanhanget är att det var Socialdemokraternas vilja att sticka ut, att våga vara folkliga, föraktet mot elitism som skapade Almedalen. Lika mycket som Almedalsveckan är en högst konkret symbol av utvecklingen i svensk politik är det ett Frankensteins monster. Av denna anledning är det av sekundärt intresse om det är PR-byråer eller Löfvens genuina vilja som är orsaken bakom årets bojkott.

 

Mycket talar för att det är PR-byråers verk. I nuläget är varje förändring och initiativ av Socialdemokraterna välbehövligt. Att partiledningen kommit till insikt att en förändring måste göras för att bevara i alla fall någonting från vad Almedalen var ämnat att vara är ett stort första steg. Denna arbetsdelning har lett till att Magdalena Andersson är årets talare. Det är taktiskt smart att lyfta fram finansministern och låta henne hålla ställningarna medan Löfven står för det folkliga.

 

Tiderna är annorlunda. Almedalen kan till synes vara basen för etablissemanget. Men nazister demonstrerar sin närvaro på plats och normaliseras. Därför har inte ens en finansminister längre råd att vara teknokratisk.

 

Magdalena Anderssons tal under kvällen berörde många. Hon inledde sitt tal med en anekdot om sin tid som utbytesstudent i Tyskland. Där hon hamnade i demonstrationer flera gånger och slutligen fick bevittna muren falla. Hon fortsatte att tala om demokratin, hur den inte ska tas för given. Ett varningens finger gentemot resten av makteliten var välbehövligt och befriande. Demokrati är en deltagandeprocess, och om inte folk inkluderas kan den inte leva.

 

Hon talade om andra viktiga värderingar, inte minst om feminismen, som fick ta stort utrymme i hennes tal. Mäns våld mot kvinnor och trygghet för unga tjejer betonades och mottogs med dundrande applåder.

 

För att vara finansminister som oftast i andra sammanhang enbart talar i siffror var hennes tal mycket personlig och ideologisk. Talet kom inte med många politiska överraskningar, men det gäller alla partiledare som talade. Man ser en röd tråd av värden och ideologi hos alla. Detta tyder på att det faktiskt är ett år kvar till valet men även att det rådande politiska läget sätter krav på partiledarna att beröra folket i syfte att återfå kontakten med folk som gett upp hoppet.

 

Asal Gohari

Libertas redaktion

 

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *