Reaktionen vaknar i en kulturellt anemisk socialdemokrati

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1974 inrättade Olof Palme Statens kulturråd. Avsikten var att låta konst- och kulturutövare själva fatta beslut och delta i processen om fördelningen av kapital inom kulturpolitiken. På så sätt kunde politiken upprätthålla sitt armslånga avstånd till kulturen, och politisk direktstyrning av vilka konstverk som skulle belönas med en statlig peng, och vilka konstverk som blev utan, undveks. Det var en enkel men genial lösning, ett bevis på att samhället lärt sig något av diktatoriska regimers bruk och missbruk av konst och kultur. Konstnärer fick själva vara delaktiga i hur kulturbudgeten användes.

 

Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet har länge varit normgivande i kulturpolitiken. Inte minst Palme har varit en initiativrik kraft bakom partiets progressiva offensiv. Därför är det med genans och förskräckelse man under augusti månads sista skälvande dagar bevittnat partikamrater förvandlas till fullblodsreaktionärer vad gäller ett enkelt offentligt konstverk. Jag syftar förstås på Mattias Norströms krökta flaggstång på Sergels torg i Stockholm. Tidigare var verket placerat i Vasaparken i Göteborg.

 

Vår tidigare gymnasieminister Aida Hadzialic twittrade ”Det finns värdigare sätt att hylla Sverige på, i hjärtat av dess huvudstad, än genom en krökt flaggstång på Sergel”. Så pass påläst var den före detta ministern ändå, att hon visste att konstnärens avsikt var att hylla vårt land: ” Jag är inte ute efter att provocera. Verket är en hyllning – jag älskar Sverige” sa Norström i Dagens Nyheter 29/8 2017.  Men det är förstås fullkomligt olämpligt att ett relativt nyligen avgånget statsråd överhuvudtaget yttrar sig om en enskild kommuns politiska beslut. Det tangerar verkligen gränsen för det kommunala självstyret. Än värre är att hon kränker den princip om armslångt avstånd som politiken förväntas anamma. Den innebär i korthet att politiken ska ge kulturen ekonomi och förutsättningar att utövas, men aldrig detaljstyra enskilda verk, uppsättningar eller skapelser. Att moderater och sverigedemokrater ständigt befläckar denna policy är föga förvånande, men socialdemokrater borde ha en högre integritet.

 

Vidare har jag läst partikamrater beskriva Norströms verk som en ”antidemokratisk manifestation”. Jag trodde aldrig att en så oförblommerad reaktion fanns i vårt parti. Kanske är det positivt att konst fortfarande kan uppröra och väcka så starka känslor, men reaktionerna hyser så totalitära och nationalistiska undertoner att en progressivt lagd människa måste bli illa till mods. Det är ju inte konst de kritiserar, det är skymfandet av nationalstaten och landets flagga.

 

Självklart fördrevs inte kulturen ur det politiska samtalet sensommaren 2017. Det har skett successivt. Men häxjakten på Håkan Juholt får nog betraktas som någon sorts dödsstöt. Drömmerier om ett annat samhälle och utdrag ur Jenny Wrangborg och Dan Andersson hör kanske hemma på någon studentpub vid Konstfack. I politiken ska vi hålla oss till Verklighetens Folk™. Korvgryta och Da Buzz.

 

Kultur och bildning var en självklar del av arbetarrörelsens omdanande av samhället. I dag finns ingen respekt för kulturens, konstens och diktens politiska sprängkraft inom partiet. 68-vänstern är död och kvar sitter ett gäng pseudokeynesianer som aldrig läst Karin Boye. Det finns inte längre någon nyfikenhet, inget konstnärligt tänkande, inga halvbildade referenser i statsrådens tal, inget vändande och vridande. Naturligtvis var väl politiken förr ingen kavalkad av små dansnummer i riksdagen eller högläsning ur Edith Södergran, men nivåskillnaden mellan ”Vi ses igen, kamrater!” och ”Den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas!” är uppenbar.

 

Självklart är den svenska modellen ett viktigt verktyg för att löner inte ska dumpas, för att arbetsmiljön ska stärkas och för att välfärden ska rustas, men allt det kan man slå vakt om utan att låta som en teknokrat helt dränerad på liv. Och  i den stålgrå, cementtunga skuggan av arbetarepartiets rådande kulturförakt sitter många som hungrar efter en vital politisk debatt. Som gärna ser konstens vin flöda på arbetarekommuners årsmöten och i statsrådens tal. Som kritiserar fantasilösheten och den låga bildningsnivån. Men som strax avfärdas som elitister eller snobbar, eftersom den största synd man kan göra i ett lutheransk land är att förhäva sig.

de Geer, 1967.

 

I år är det exakt 50 år sedan Carl Johan de Geer ställde ut sin affisch Skända flaggan på Galleri Karlsson i Stockholm. Konstnären dömdes för bland annat uppvigling. I backspegeln är hela det spektaklet en pinsamhet, en genant och totlitär maktdemonstration av en statsapparat som var betydligt mindre upplyst än vad den är i dag. Och ändå sitter vi här, 50 år senare, och folk får hjärnblödning över en krökt flaggstång. Går utvecklingen framåt eller är människan bara en ekorre i ett hjul?

 

Ludvig Fahlvik

konstvetare tillika Libertas redaktör

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *