Begreppet ras har kommit på tapeten igen. Begreppshygien är av begränsat intresse och har begränsad nytta, men det är viktigt att vänstern i mötet med en stark nykonservatism och nyfascism själv inte ägnar sig åt skenprogressiva strategier som legitimerar en blåbrun världsbild.

Där klass är ett vetenskapligt begrepp som redogör för subjektens ekonomiska och sociala position i samhället och produktionen är ras en ovetenskaplig pseudodisciplin som gör de flesta normala människor illa berörda. Begreppet rasifiering är däremot ett politiskt relevant begrepp som lägger fokus på omvärldens sociala processer och politiska blick i stället för på enskilda individers hud- och hårfärg. Det är alltså samhällets strukturella förtryck och rasism som står i fokus när man talar om rasifiering. Ljuset riktas mot de politiska processer och den omvärld som är skillnadsskapande och förtryckande.

Att återinföra rasbegreppet är att finna sig i en märklig verklighetsbeskrivning dikterad av en obehaglig rasistsk ideologi och historia. Vi måste kunna erkänna samhällets rasism utan att erkänna den vidriga föreställningen om att mänskligheten kan uppdelas i olika raser. Rasism är ett politiskt förtryck med sociala och ekonomiska konsekvenser – det har ingenting med biologi att göra. Det är inte relevant att tala om ras när det kommer till människor.

Det kan framstå som naivt att jag som vit man diskuterar den här frågan. Om man ska tala i termer som jag är mindre förtjust i kan det hävdas att jag saknar tolkningsföreträde. Men i min värld är det politiska samtalet öppet för alla. Precis som att jag som homosexuell välkomnar heterosexuella att gå i Prideparaden eller slå vakt om homosexuellas rättigheter. Utgångspunkten för en socialdemokrat måste vara att vi inte är isolerade enstöringar med helt väsenskilda erfarenheter, utan att vi kan mötas och skapa gemenskaper.

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör