Luften i Rom är tung, mättad som den är av solsken, buller och avgaser. Ja, även ljud kan göra luften tung. Överallt varmt gula hus med blå, gröna eller bruna fönsterluckor. Ruinerna från Romarriket som sticker upp ur marken. En gång styrdes stora delar av Europa härifrån. Nu är det bara gräs och stenväggar kvar.

Vandrar förbi regeringskvarteren. Vakterna utanför tittar sig vaksamt omkring, fingrar på sina skarpladdade vapen. Kanske är det så här vardagen alltid sett ut i Rom. Kanske är det toppen på ett berg av folkligt missnöje och en politisk sfär som är allt annat än välfungerande. Vakterna sneglar lite när en tonåring böjer sig ner för att knyta om skorna. Ingen undgår misstankarna när alla vet att det kokar under ytan.

Italien var inget mönsterland innan eurokrisen. Men en sak är uppenbar: den här situationen är inte hållbar. Landet har ingen regering, polisen och i viss mån militären har börjat patrullera gatorna. Migranter försöker sälja diverse skräp till ointresserade turister, arbetslösheten är uppe i elva procent. En klunga människor har samlats utanför parlamentet där mitten-vänsterledaren Pier Luigi Bersani går runt och sliter sitt hår. Han har redan meddelat att det inte går att forma någon regering. Och Berlusconis stöd vill han verkligen inte ha. Stämningen är aningen nervös. Ska någon plocka upp en gatsten?

Italien behöver reformer. Det är inget snack om saken. Men reformerna måste bestå av saker som ny och förbättrad infrastruktur, barnomsorg och bekämpning av korruption. Det behövs större jämlikhet och bättre villkor för kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Istället försöker Bryssel tränga in landet i samma trånga form som Tyskland är inklämt i. Så upplevs det i alla fall. Romarriket säljs ut till Nordeuropa. Colosseum till extrapris.

Det är den stora insikten en solig dag i Rom: Europa har valt att straffa sig istället för att reformera sig ur krisen. När lösningarna skulle behöva stavas utbildning, investeringar och fördelning har de tvärtom förfallit till åtstramningar, nödlån och strukturanpassningar. Ljuset i tunneln skjuts hela tiden fem-tio år till framåt. De fattiga betalar. Generationer får sin framtid bortsparad. Och själv tar man på sig solglasögonen och njuter av solen, tillsammans med den bittra bismaken att allt verkligen inte står rätt till i den här staden. Man hoppas att vakternas vapen aldrig någonsin ska behöva användas mot den egna befolkningen.

Elisabeth Lindberg

Libertas redaktion