För första gången sedan sekelskiftet har vi i Sverige och Europa en ungdomsgeneration som har det sämre än sina föräldrar. Den samtida politiken har förminskats till att handla om förvaltande och politiska partier har fråntagits verktyg att möta samhällsutmaningar. Wigforss tankar om provisoriska utopier är något som gått förlorade i dagens politiska klimat, och nu kan det vara värt att backa ett steg.
Det byggs inte allmännyttiga bostäder på grund av EU:s konkurrenslagar. ISDS-liknande klausuler begränsar handlingsutrymmet för regeringar. EMU på kontinenten har låst penningpolitiken för enskilda länder. Summan av politiska arrangemang som dessa är att man signalerar att individen har företräde framför samhället och kollektivet. Det är genom individuella strävanden samhället ska utvecklas och bäras framåt. Vår samtid kännetecknas av ett batteri av politiska tvångströjor.
Allt detta kan tolkas som en reaktion mot den starka staten, det starka samhället och uppfattat överambitiösa politiker. Man har garanterat sig mot utopiska strävanden och framtidsvisioner som anses störa den rådande ordningen och individens företräde.
För att lösa dagens samhällsutmaningar med bostadsbrist, massarbetslöshet och liknande bekymmer för folket är det av största vikt att man reder ut exakt hur stort företräde politiken ska ha kontra individen och absoluta rättigheter. Hur pass visionär ska socialdemokratin vara och hur mycket vikt ska läggas vid förvaltande?
För att förstå hur utvecklingen har gått åt detta håll måste man backa bandet och reda ut förhållningssättet mellan utopier och reformismen. Karl Popper lyfter ett varningens finger mot utopiska samhällsprojekt av en rad olika anledningar. Bland de mest brännande kritiska anmärkningarna kan man finna två punkter. Dels menade vetenskapsteoretikern att politiska mål kan ändras med tiden. Utöver detta menade Popper att utopier bygger på preferenser och inte på en rationell grund. Man strävar inte efter effektivitet och saker som fungerar i praktiken. Alltså ställs de utopiska preferenserna gentemot andras preferenser och leder i förlängningen till förtryck, olösliga politiska konflikter och ineffektivitet.
Historiskt har både liberaler och reformistiska socialister tagit till sig av dessa insikter och riktat in de politiska ansträngningarna på gradvisa reformer genom parlamentarism. Skiljelinjen mellan liberaler och socialister i sin tur baseras på graden av gradualism, och det är här idén om provisoriska utopier blir relevant.
Den reformistiska socialismen vilar även på insikten att den politiska utopins motsats är lika oönskad. Den extrema gradualismen kan aldrig vara ett önskvärt politiskt förhållningssätt. Ett samhälle som enbart bygger på förvaltande leder till visionslöshet, status quo och att strukturella samhällsproblem kvarstår. Det enda som är värre än politiker som lovar för mycket är politiker som aldrig lyfter ett finger.
I denna paradox ligger politikens roll och utmaning, tanken på de provisoriska utopierna. Att arbeta för provisoriska utopier blir i sammanhanget att förena ansvarstagandet med de breda visionerna som förbättrar livssituationen för flertalet. Utopierna är tillfälliga och vilar på insikten att målen kan förändras med tiden. Samtidigt som de är väl förankrade med folkflertalet innebär dessa ett löfte om en bättre tillvaro. Detta blir i slutändan den enda garanten för att lösa samhällsproblem samtidigt som extremistiska krafter hålls tillbaka. Om inte vår samtids makthavare låter sig inspireras av Wigforss väntar en framtid där folk söker sig till företrädesvis starka män som med våld kommer att genomföra förändringar.
Vanligt folk förtjänar ansvarstagande politiker som har viljan och förmågan att förändra och förbättra vardagen. Allt annat är en besvikelse och återvändsgränd. Hade Wigforss tankar och idéer om det goda samhället idag tagits på allvar skulle vi troligen inte haft ett samhälle som håller på att slitas isär av ständig förvaltning och försummelse.
Asal Gohari
Libertas redaktion
Ardalan Ghareh Chaie
Laboremus
