Pride-festivalen i Stockholm är slut för i år och det är dags att sammanfatta den. Sara Abdollahi ser problem med  festivalens analys liksom med politikernas svaga insatser. Foto: Leif R Jansson/TT

Samtidigt som Pride-tåget uppmärksammas för sina tusentals deltagare, är det tyst om de hbtqi-personer som inte deltog. De som stannade hemma på grund av att de känner sig otrygga, uteslutna eller inte har råd att delta på Pride, en vecka vars syfte är just att lyfta hbtqi-personers problemformuleringar och röster.

Varför lyssnar inte Pride-arrangörer till de hbtqi-röster som kritiserar evenemanget för att vara förtryckande och inte frigörande, exkluderande istället för inkluderande? Den relevanta kritik som framkommer från en mängd olika hbtqi-personer bör räknas som en självklar och viktig del av arbetet med att utveckla Pride.

När Pride lanserade kampanjen #jagfestarmot reagerade många över osynliggörandet av hbtqi-personers kamp, en kamp som har varit allt annat än festlig. Vi vet att förtryck som sexism, rasism och transfobi aldrig någonsin försvunnit genom festande eller deltagande på (glada) fester. Tvärtom har det stundtals krävts ett krigande mot ett system korrupt av transfobi, rasism och sexism för att komma framåt. Det har rört sig om sorg, vrede och blodig kamp för att vinna sin frigörelse.

Andra som är upptagna med en kamp, dock en annan slags, är de politiker som deltog i olika paneler och gick i paraden. Ett exempel är partiledardebatten där de flesta politiker var överens om att det behövs en prövning för att ge de transpersoner som har steriliserats med tvång skadestånd. Men få av dessa politiker gav det klara beskedet att transpersoner vars kroppar har utsatt för denna våldshandling har självklar rätt till skadestånd.

Kampen om vem som är bäst i hbtqi-frågor kom återigen att handla om fina ord och att anklaga motståndaren för att inte ha gjort tillräckligt, istället för att fokusera på vad man själv har utfört. Förhoppningsvis blir vinnarna i kampen de politiker som faktiskt gör något konkret åt hbtqi-personers utsatthet även när tåget har stannat.

Jag minns 2010 när den amerikanske litteraturprofessorn och feministen Judith Butler vägrade att ta emot pris för civilkurage som skulle tilldelas henne på Pride i Berlin. Butler vägrade ta emot priset därför att hon inte vill associeras med en hbtqi-rörelse som är rasistisk eller nationalistisk. Förutom rasism och nationalism i hbtqi-rörelsen kritiserade Butler även kapitalismen inom rörelsen. Hon fördömde företag, stater och myndigheter som tvättar sina varumärken rosa för att ge sken av att vara hbtqi-vänliga.

Pride-paraden i Stockholm är inget undantag med företag i paraden som gör reklam för sina produkter och tvättar sina varumärken rosa. Samtidigt som företag verkar äga fritt tillträde, får de hbtqi-personer som inte har råd att betala för aktiviteter som kostar pengar stanna hemma. Hbtqi-personer som är sjukskrivna, arbetslösa och lever på miniminivå verkar ha bytts ut mot företag som Ving & Citroën och politiker som får ännu ett tillfälle att marknadsföra sig och föra sin egen agenda.

I samband med att Butler vägrade ta emot priset sa hon: “Om jag skulle ta emot ett pris för mod, skulle jag behöva ge priset till dem som verkligen visar mod” och räknade upp ett antal organisationer och grupper som hon ansåg förtjänade priset för sitt mod.

Det får mig att tänka på att de verkligt modiga alla gånger inte syns i panelsamtalen, tåget eller scenerna på Pride.

Sara Abdollahi
Skribent