Höjdpunkten under Stockholm Pride 2010 kom på fredagen med Partiledardebatten. Flera hundratals besvikna personer nekandes inträde till en fullsatt hörsal i Pride house, som i år huserar i Kulturhuset.
Partiledardebatten var ovanligt saklig och med trevlig ton. Statsminister Reinfeldt öppnade med att samla på sig cred genom att betona att hans deltagande denna dag fick stå som undantag för tillställningar arrangerat av “särintressen” som han kallar det. Men så är Sverige inte heller Uganda där det är politiskt självmord att driva hbt-frågor och där det finaste inför valtider är utspel om ännu hårdare krafttag mot hbt personer. Ett politiskt utspel i Uganda handlade nyligen om löftet att driva igenom dödsstraff för homosexuella vid en valseger.
Om Reinfeldt fick några uppmuntrande applåder i publiken vid inledningen av debatten, var gensvaret sjunkande populärt resterande tid då han som statsminister tråkigt nog inte utmärkte sig särskilt eller bad om ordet tillräckligt ofta.
Debatten behandlade frågorna om surrogatmödraskap, sterilisering av transpersoner i samband med könsbyte, upplysningspliktens vara eller icke vara, införandet av ett tredje juridiskt kön, alternativt avskaffandet av juridiska kön. Debatten visade också på de båda blockens förmåga till samstämmighet inom blocken och även på den vattendelare många vill se mellan de. Skillnaden mellan blocken var som tydligast i frågan om möjligheten till fler än två juridiska vårdnadshavare, där alliansen ställde sig emot och de rödgröna för.
De åtta partiledare som deltog i debatten, varav sex utav riksdagspartierna (Hägglund frånvarande), glömde inte bort att berömma sig själva. Berömma sig själva för att, som Björklund hävdade, att Sverige numera är etta i Europa på hbt-frågor. Detta tack vare en rad reformer som till exempel införandet av den viktiga lagstiftningen om könsneutrala äktenskap. Maud Olofsson var snabb med att flika in att Centerpartiet var det första partiet att enas kring denna.
Dock ville de rödgröna vara försiktiga med att berömma alliansen och peka ut denna mandatperiod som en hbt-personernas period, då bland annat den viktiga utredningen om transexeuella och kravet på dessa att sterilisera sig före könsbytet har legat orörd på socialdepartementets skrivbord sedan 2007. Frågan om just transpersoner har blivit omåttligt populär både under Pride och också innan. Socialstyrelsen lade i Juni i år fram en ny utredning som innehöll tydliga förslag på en modernisering av lagstiftningen. Denna utrednings förslag lovas nu ligga till grund för de lagändringar som både den rödgröna men också överraskande nog alliansen med Reinfeldt i spetsen meddelade att det ”från och med nu” är moderaternas linje att steriliseringskravet och kravet på att vara ogift för att få genomgå könskorrigerande behandling inte behöver utredas mer.
Det framkom trots allt att det finns tydliga skillnader mellan partierna. De rödgröna, FI och även Piratpartiet står sammantaget närmare RFSL:s linje. Det mäktigaste partiet inom alliansen ihop med KD som beskrivs ha veto på familjepolitiken står längst bort.
Vi borde nu inse Monas storhet och lita på hennes potential till progressivitet inom partiet, iallafall om vi får tro henne själv, då hon svarade snabbt och med kraft JA på frågan utifall socialdemokratins hbt-politik har förändrats till det bättre under hennes tid som partiledare. För visst borde det vara precis denna typ av förnyelse Socialdemokratin står redo för, att visa sig i framkanten av förändringar som rör mänskliga rättigheter, även på socialpolitikens område. Klart är det att vi inte vill ha en Reinfeldt på regeringsposten i fyra år till, en statsminister som på frågan “vilken hbt-fråga anser du vara viktigast att driva nästa mandatperiod” lite löjligt svarar “det ska löna sig att jobba!”, “även homosexuella måste jobba!”.
Skrivet av: Therése Appelgren Foto: Christian Tigerblad
