Presstödskommittén har lämnat sitt förslag till sittande regering. Kommittén hade det goda omdömet att föreslå lika moms på alla tidningar, digitala som analoga. Tyvärr önskar de eliminera det särskilda stöd som storstadstidningar erhåller, vilket i sin tur öppnar för ett slopande av reklamskatten. Det finns en enorm poäng med att beskatta reklamens intellektuella övergrepp och visuella förorening.

Men mitt huvudsakliga bryderi rör frågan om huruvida presstödet bör ha något sorts demokratikriterium eller ej. Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth tycker inte att antidemokratiska tidningar ska få presstöd, medan socialdemokraten Hélen Pettersson, ledamot i utredningen, tycker att det ska de visst. Pettersson oroar sig för hur det blir om enskilda myndigheter ska sätta kriterier för yttrandefriheten.

För första och sista gången måste jag här ta kulturministerns parti. En civilisation måste hålla vissa moraliska principer vid liv. Det ligger varken i yttrandefrihetens eller det generella samhällets intresse att ge statliga medel till exempelvis nazister. Voltaires bevingade skåpmat “Jag delar inte dina åsikter men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem” sades i en tid av totalitarism och censur – inte i dagens Sverige. Det är ingens yttrandefrihet som de facto hotas av ett delvis villkorat presstöd. Dessutom skulle just ideologier som förespråkar totalitarism och censur främjas av ett så promiskuöst presstöd som kommittén önskar se. Samhället är byggt på värderingar. Släpper man dessa värderingar fullkomligt lösa återstår inget samhälle. Statliga pengar måste fördelas med någon sorts kvalitetsaspekt.

Socialdemokraterna borde inte vara intresserade av att ge publikationer som saknar fundamentala demokratiska principer något statligt bidrag. Att betinga statliga pengar med demokratikrav är att freda dem från fascistiska organisationer. Även om vi alltså fick Sverigedemokraterna i regeringsställning skulle dessa inte kunna förse diverse extremtidningar med presstöd i mängder, eftersom även en fascistoid regering vore tvungen att ta hänsyn till produktens demokratiska eller allmänna kvalitet. Ett presstöd utan ordning och reda skulle däremot tjäna konservativa och främlingsfientliga krafter mycket väl.

Jag har en förståelse för att människor reflexmässigt slår vakt om våra grundlagar. Men i min mening trotsar presstödskommitténs förslag just samhällets grundvalar. Ett värdesystem är ofrånkomligt i diskussionen om hur staten bör fördela sina ekonomiska gracer. Alla har rätt att uttrycka sig, men alla har inte rätt att få statligt bidrag för att kunna göra det.

Ludvig Fahlvik,
SSK