De senaste åren har det varit en del diskussion om slutet på nyliberalismen. Nyliberalismen som idé och rörelse var stor på 1980- och 90-talen, först uppkommen som trend genom 70-talets ekonomiska kris som började med oljeprischocken 1973 och stagflationen samt stora distributionspolitiska konflikter som störde ordningen, därefter het under 80-talet med Reagan och Thatcher som främsta företrädare, och under 90-talet med ny vind i seglen efter Sovjetkommunismens fall efter 1989. Som exempel på det tidiga 90-talets tidsanda kan man ta att nationalekonomen Assar Lindbeck år 1990 i sin kommentar till socialdemokraternas 90-talsprogram tyckte att det var lämpligt att likställa SAP med Sovjets kommunistparti – “svensk glasnost utan perestrojka” var rubriken på Lindbecks kommentar i Ekonomisk Debatt (nr 1 1990).

Efter 1990-talets finanskapitalistiska kriser, och inte minst Asienkrisen 1997, försvagades nyliberalismen och en mer socialliberal “tredje väg” stärktes. Under 2000-talet har nyliberalismen som idépolitik inte varit särskilt stark, även om en av dess grundbultar (klassmakt och klasskampen uppifrån) givetvis kvarstår och stärker politiker som George W Bush. Däremot har anmärkningsvärt många av de debattörer som under 1980- och 90-talen stod för nyliberalism svängt om. Nationalekonomen Hans Tson Söderström, som 1985 tyckte att Pinochets Chile var en samhällsekonomisk modell som borde stå förebild för svenska politiker, hävdar således nuförtiden om den svenska samhällsekonomin att “[den ekonomiska] tillväxten [har] varit möjlig tack vare existensen av en välfärdsstat som fördelar välståndets frukter någorlunda jämnt.” (Ekonomisk debatt, nr 8 2008.) Och ekonomen Jeffrey Sachs, som under 90-talet var nyliberalismens kanske främste apostel i det postkommunistiska Central- och Östeuropa och som inflytelserik ekonomisk-politisk rådgivare till flera regeringar där förespråkade en radikal nyliberalism, har svängt om och menar nu att skandinavisk välfärdskapitalism är den bästa samhällsekonomiska modellen, eftersom den förenar effektivitet med rättvisa. (Se Sachs artikel “The Social Welfare State, beyond Ideology” i Scientific American oktober 2006.)

I och med den internationella finanskrisen har mängder av debattörer spekulerat i krisen som en kris för den nyliberala finanskapitalistiska ekonomiska modellen, och om ett eventuellt uppsving för vänstern.

Senaste numret av tidskriften Development Dialogue är dock det första ställe där jag stött på en genomgripande diskussion av tillståndet idag “efter nyliberalismen”, ett tillstånd som skribenterna kallar “postneoliberalism”. Numret är tjockt och har artiklar om postneoliberalism i Kina, Brasilien, Thailand, Sydafrika, Argentina, Tyskland, Kanada och en massa mer. Food for thought för den som är intresserad av nyliberalismen och alternativ till den.

av Erik Bengtsson, GSHF och Libertas redaktion