Vem är Almedalen till för? Vem borde det vara till för? En bra indikator på vad som styr det politiska samtalet idag, är att endast 6 procent av seminarierna under veckan anordnas av de politiska partierna och mer än en tredjedel ordnas av näringslivet. Men ändå anades en stämning av förändring – medvetandet om att det ser ut som det gör, och att det faktiskt går att ändra på.

Precis som i det politiska samtalet i stort tror jag att Almedalen skulle må bra av mer ideologi, mer politiska argument, mindre stryka varandra medhårs och ryggdunk på mingel. Några punkter som fastnat i mina tankar nu när veckan är till ända är dessa:

–       Svenskt näringslivs bisarra utspel om mindre CSN till humaniorastudenter var en påminnelse om att vi måste börja prata om värden i andra termer än lönsamhet, om andra värden än de kortsiktiga ekonomiska.

–       Moderaternas utspel om att de ”ska bli en folkrörelse” visar tydligt att vi är något som inte de aldrig kan bli, och folkrörelsen är något att glädjas och vara stolta över, men inte minst ta tillvara på – ett politiskt samtal som drivs av en organiserad rörelse kan absolut vara starkare än SNs lobbyister.

–       Håkan Juholts tal var ideologiskt, politiskt på riktigt, i den stora publiken som lyssnade fokuserat anade jag en längtan efter just detta, ideologi och framtidstro.

–       ABFs seminarier var höjdpunkter, de lyfte folkrörelsearbetet som kärnan i oppositionsarbetet, lyfte problemet med att i Almedalen talas det bara om, aldrig med, de grupper man säger sig företräda,

–       KRIS var det lysande undantaget som bekräftade den slutsatsen, deras närvaro gjorde det liksom övertydligt  vilken homogen skara som utgör de typiska almedalsbesökarna.