Klassklyftorna i Sverige har vuxit rejält, vilket synts tydligt i bland annat skillnader i förväntad livslängd mellan olika stadsdelar. Samtidigt tar oron för folkhälsan plats mer nu än nånsin på löpsedlarna. Vi socialdemokrater ojar oss. Vad ska staten göra? Vad ska kommunerna göra? Kommunerna och staten äger så lite så verktygen är tyvärr få. Men nu har något hänt. Tekniken har till slut lett oss ut genom dörren. Inga stegräknare, joggingappar eller digitala hälsomätare har lyckats med det innan. Pokémon Go har uppfunnits.
Pokémon Go är spelet där jakten på fickmonster tar dig ut på gatan. GPS-signaler om din position skickas till spelet, som ger dig en hint huruvida det finns något av värde där du är, eller om du måste gå vidare. På vissa ställen finns inga Pokémons, på andra ställen – så kallade hotspots – finns det massor. På hotspots samlas folk och gillrar fällor, “lure modules”, så att fler och mer ovanliga pokémons ska komma dit. Man samsas om vem som sätter upp en “lure module”, och turas om. Platserna kan i större tätorter hållas igång dygnet runt.
I spelet finns tre lag – ett rött, ett blått och ett gult – som battlar med sina fickmonster för att bli mästare på gym som finns utplacerade i staden. Oftast vid monument av olika slag, Uppsala slott är ett, exempelvis. Vid “Poké-stops”, också de vid monument eller mötesplatser, kan man hitta nya bollar att fånga monster i samt mediciner till dem, så de läker efter battles.
Vad skulle ett spel kunna göra för ett mer jämlikt samhälle? Länge har processen av att sälja ut allmännyttan pågått. Vinstdrivna bolag har möblerat om i våra städer. Idag är det inte säkert att varje stadsdel, tätort eller ens kommun har välfungerande vårdcentraler eller andra livsnödvändiga instanser inom sina gränser. Folk med pengar går inte dit längre, faktum är att ingen går dit förutom de som bor där. De som är fattiga och multisjuka efter långa arbetsliv. De som inte får vara med och bestämma över sina vårdcentraler, för att vårdcentralerna inte tillhör dem längre.
Främlingsfientligheten ökar i takt med segregationen. Den har alltid funnits där men är som störst hos de som medvetet väljer bort umgänge för att de anser sig, med sina förmögenheter, vara förmer. Annat är det med alla vi lönearbetande, arbetslösa, studerande eller pensionerade. Vi hamnar lite där vi hamnar, utefter vad kapitalisterna tycker vi är värda. Lyckas de med sin strävan att dela upp oss så bor vi inte längre på samma ställen och låter dem bestämma mer och mer.
Ack, såna stora problem vi har framför oss! Hur ska vi kunna leda om trafiken så att allt går åt rätt håll igen? Tänk om kommunerna kunde få tillgång till Pokémon Go:s styrspakar? Tänk om de ägde det? Helt plötsligt skulle livet sättas igång igen ute i förorter, för där har kommunen satt ut en hotspot med massor av ovanliga pokémons. Alla vill dit och fånga dem. Mer och mer börjar man umgås och samsas över klassgränser för i Pokémon spelar ditt lönekonto ingen roll.
Och dit pokémonspelarna går, dit kommer fler. Nån ska de ju köpa mat av. Ögonen på oss alla skulle öppnas för orättvisorna. Din lagkamrat kanske inte har råd att köpa nya skor eller har svårt att få bra vård för sina ömma knän. Det borde ni väl göra något åt?
I styrningen av den nya Pokémonavdelningen på kommunen skulle man efterfråga oss unga. Vi utan nämnvärd arbetslivserfarenhet eller utbildning, men med level 22 i Pokémon Go. Ingen kan riktigt googla sig till kunskap om vilka pokémons som är åtråvärda, det är något som kommer efter många speltimmar. Vi vet att lära av varandra och inte döma någon utifrån mer än kanske lagtillhörighet.
Finns det en, så finns det flera, som det brukar heta. Löser vi segregationen, så löser vi en del av främlingsfientligheten. Finns det en Pikachu i Tensta, så finns det flera. Allmännyttan ska bestå av fler institutioner igen. Vi ska socialisera Pokémon Go. Vi ska fånga fler! Tillsammans!
Klara Larsson
Libertas redaktion
