Den svenska högskolan saknar resurser. Så är det. Från ett studentperspektiv är det redan alarmerande. Vi genomgår utbildningar med lärare som vill ge oss så mycket kunskaper men som inte kan göra detta för att det helt enkelt inte finns resurser. Vi tvingas bo på soffor, campingplatser eller ha ett osäkert tredjehandskontrakt. Vi får knappt vardagen att gå runt rent ekonomiskt och gud förbjude att vi blir sjuka!
”Sugar, we’re going down” sjunger Fall Out Boy i låten med samma namn. Jag älskar den svenska högskolan och har varit en del av den genom mitt engagemang i studentkårsvärlden, men högskolan är på väg nedåt och det snabbt. Det största problemet grundar sig i att det saknas resurser.
En av de största kvalitetsbristerna i den högre utbildningen är jag villig att påstå är bristen på duktiga pedagoger i högskolan. Alla kan vi nog dela med oss av berättelser om mindre duktiga pedagoger i högskolan. Min berättelse handlar om en lärare som vecka efter vecka läste rakt upp och ner ur kurslitteraturen, utan att ge en fördjupning. Det var högläsning, tre timmar om dagen, tre gånger i veckan, i fyra veckor. Jag kan ju säga att jag inte spenderade så många timmar i klassrummet under den kursen.
De mindre bra pedagogerna tillåts fortsätta undervisa då högskolan inte ställer några krav på duktiga pedagoger. Lagtexten säger att detta ska värdesättas i en rekrytering och väga lika tungt som de vetenskapliga kompetenserna. Verkligheten ger dock en annan bild. Min berättelse ovan är ett bevis på detta. De flesta högskolor har inte ens riktlinjer för hur man ska höja lärares pedagogiska färdigheter. Problemet här ligger inte i de dåliga lärarna egentligen, utan att de inte erbjuds kompetensutveckling för att bli bättre. Det handlar delvis om en kultur i högskolan där forskning, och i viss grad studentfientlighet, sitter i många väggar som en mögelpropp men det handlar också om att högskolan får för lite resurser. För utan resurser hur ska man kunna ge personal fortbildning när man inte ens kan erbjuda studenterna tillräckligt många undervisnings- och kontakttimmar? Idag kan många högskolor inte klara av de krav de har som myndighet för att de har för lite resurser.
Resursurholkningen som sker i högskolan har skett länge, och nu säger vi Socialdemokrater att vi vill öka resurserna till den högre utbildningen. Det är bra, men det krävs väldigt mycket mer än det tillskott som är föreslaget.
Vi kan fortsätta med att studenternas studiesociala situation idag i mångt och mycket är helt ohållbar. Problemen börjar redan innan de blivande studenterna sätter sin fot på lärosätet. Innan dess behöver man ofta en bostad, då många flyttar ut från föräldrar eller till helt nya städer i samband med att man börjar studera. De flesta har nog sett hur bostadsköerna kan se ut och det är bara två städer som lyckas bli grönlistade av Sveriges Förenade Studentkårers bostadsrapport som släpps i höstterminsstarten. Jag bor i en av de städer som är rödlistade. Det är inte Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund eller Uppsala, de stora universitetsorterna. Jag bor i Växjö. Här kan kötiderna i terminstart vara uppe på över 3 år. Det är alltså inte bara ett storstadsproblem det här med svårigheten att hitta studentbostad. Det är ett nationellt problem som mer eller mindre påverkar nästan alla Sveriges 290.000 + studenter. När man öppnar upp för att bygga lägenheter som studenter kan efterfråga är det nästan så att politiker och arkitekter tävlar i vem som kan bygga med lägst standard och hur många olika lagar man gå runt. För att en person som studerar skulle vilja ha ett normalt boende finns ju inte på deras kartor, eller ska man säga detaljplaner och ritningar. Hur svårt kan det vara egentligen? Det finns många arkitekter därute som lyckas skapa hållbara och billiga lägenheter med bra standard, varför kan ingen anlita dessa tappra själar? Istället blir studenter hänvisade till osäkra andrahandskontrakt eller till och med tredje- och fjärdehandskontrakt, en soffa i en möglig källare, i någons gallerförråd på vinden eller intryckta 8 stycken på 22 kvadratmeter. Jag har stött på alla de nämnda situationerna, de är inte fiktiva!
Ska vi gå till studiemedlet då. Studiemedlet har höjts under Alliansens åtta år vid makten brukar man få upptryckt i ansiktet när man börjar prata om låga studiemedelsnivåer. Men guess what! Det räcker inte med att höja lånedelen, eller att höja den med de nivåer man gjort. Lösningen på sikt ska vara studielön. Studier är ett heltidsarbete, och ska vara det. Man ska inte behöva en andra inkomstkälla för att klara sina dagliga behov. Jag inser att vägen är lång till studielön, men till dess måste studiemedlet öka, och då menar jag inte lånedelen. Bidraget måste radikalt höjas och ska minst motsvara 50 procent av studiemedlet, hellre ännu mer. Den lånebörda som studiemedlet för med sig avskräcker många studenter från att börja studera, ta en master efter sina avslutade studier, byta utbildning eller att bilda sig. Så ska vi inte ha det i det jämlika kunskapssamhälle som Sverige utger sig för att vara.
Studerande ska också ha rätt till de rättigheter som arbetstagare har. Här är sjukförsäkringen tyvärr ett sjukt exempel på hur studenter saknar rättigheter. Eller vad säger du om avsaknaden på rätten till deltidssjukskrivning, 30 dagars karenstid och otydligt rehabiliteringsansvar? Låter inte det helt underbart?
Tyvärr är detta verkligheten för studenter i Sverige idag. Tar du dessutom inte studiemedel har du ingen rätt till sjukförsäkring alls. Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (PSFU) har lämnat ett betänkande där deltidssjukskrivning ska vara en möjlighet. Däremot kan man tänka sig att tänka över en förkortning av karenstiden, men man verkar inte överdrivet positiva till detta. Rehabiliteringsansvaret förtydligas däremot till att landstingen ska ha ansvar och det är väl bra. Rätt till sjukförsäkring ska du däremot inte ha om du inte tar studiemedel. Det är vad PSFU säger. Att man kan låta en hel grupp av människor stå utan fundamentala rättigheter är för mig ett mysterium.
Nä det finns mycket att jobba på när det kommer till den högre utbildningen och studenters studiesociala situation. Jag hoppas att Regeringen öppnar ögonen och satsar all in på svensk högre utbildning och på studenters rättigheter så att vi i framtiden med gott samvete kan uppmana potentiella studenter att plugga till högre utbildning. Nu får vi istället varna potentiella studenter och meddela dem: Plugga inte!
Emma Nilsson
Libertas redaktion
