En regnig höstkväll kändes det extra värmande att sätta sig i ett fullt Folkets Hus och se den omtalade filmen om Palme i sällskap av så många likasinnade. Rysningarna började redan med de första bilderna. Även om jag inte ens var född när statsmannen med stort (S) skildes från detta jordeliv så känner jag vibrationerna av det intryck han gjorde på vår värld långt in i mitt politiska hjärta. Olof Palme är för mig symbolen för en tid som är värd att sörja. Vi vore inga ideologer om vi inte vågade hoppas på att dessa idéer en dag ska finna nytt tillfälle att åter gro, men det är med stor sorg man åtminstone idag får konstatera att vi är alldeles för långt borta från den tidsanda som Palme kunde verka inom.
För det kanske bara är att konstatera att han var rätt man på rätt plats och i rätt tid. Tittandes på filmen insåg man vilken revolution det måste vara att någon så ung och normbrytande som Palme kunde bli vald till partiledare för S efter Erlander. Bilderna av hur Palme cyklar inne i maktens korridorer på ett avslappnat sätt med sitt gäng, brytandes mot den föregående gubbkulturen som regerade berörda korridorer, är både uppiggande och perspektivberikande. Om partiet redan 1969 var mogna för en så frisk vind, borde vi inte vara än mer hoppfulla idag om att få uppleva något liknande inom rörelsen under vår egen aktiva tid?
Mona Sahlin förekom i filmen och klargjorde än en gång att hon är alldeles ärlig när hon hävdar att hon i själva verket gick med i Olof Palme och att hon blev socialdemokrat först senare. Många har ju åsikter om Mona Sahlin och utan att misskreditera henne så är det nog ändå sunt att här ställa sig frågan om det inte är kontraproduktivt för partiet att drabbas av en personkult. Här känner jag mig själv lite jävig eftersom jag personligen gick med i partiet för att Håkan Juholt frågade om jag inte ville bli medlem efter en föreläsning. Det är en intressant fråga om jag hade varit lika oförmögen att svara nej om det hade varit någon annan sittande S-ledare som talat till mig. Samtidigt såg jag en röd tråd som återkommer hos såväl Palme som Sahlin och Juholt, nämligen deras förmåga att beröra och rent av provocera. Jag är säker på att en ledare och potentiell landsfader/moder måste ha lite av den varan.
Allra starkast intryck gjorde dock den del av filmen där Palme var i opposition och hade att förhålla sig till LO:s krav på löntagarfonder i valrörelsen 1982. Det var ett starkt bildspråk när någon gammal rådgivare berättar hur han rådde Palme att ställa ett ultimatum till LO:s ledning: antingen avslutar ni denna fråga eller så får ni driva den utan att jag sitter kvar, varpå huvudpersonen lär ha sagt att ”Branting enade arbetarrörelsen, nu ska väl inte Palme bli ihågkommen för att vara den som splittrade den”. Vad som är det intressanta idag är hur vi ser en lika relevant fråga som fungerar som vattendelare i dagens socialdemokrati. Liksom löntagarfonderna hade sina motståndare inom partiets ledning på den tiden så finns det många partiföreträdare idag som har beröringsskräck för frågan om att begränsa privata aktörer att plocka ut vinster ur välfärdsverksamhet. Tänk om Stefan Löfven skulle gå med på att driva frågan om non-profit inom skattefinansierad välfärd, trots att han uppenbarligen är motståndare till den, enbart för att hålla ihop partiet och inte skapa mer splittring gentemot LO och den majoritet av svenska folket som i alla opinionsmätningar uppenbarligen inte tycker som vår partiledare. Tänk om han skulle säga något i stil med ”Branting enade arbetarrörelsen, Palme bibehöll dess enighet, inte ska väl Löfven komma och vara den som spräcker den…”
Deni Beslagic, ordförande Cuprimontanus – S-studenter Dalarna
