När jag var barn var jag stolt över att vara svensk eftersom jag fått veta att Sverige var ett fredligt land. Mina föräldrar hade berättat att Sverige inte varit i krig på nästan två hundra år. Jag lärde mig att Sveriges sista krig var det korta kriget mot Norge 1814. 2014 tänkte jag mig att jag skulle ha en fredsfest, på tvåhundraårsdagen av freden.
2014 närmar sig men festen måste ställas in.
Sverige är i krig i Afghanistan. Det är svårt att förklara varför. Först skickade vi ett par observatörer för bättre ”militär interoperabilitet” med NATO vid invasionen 2001. Därefter har insatsen utökats. Nu har vi hundratalas soldater i pansarfordon som opererar med amerikanskt flygunderstöd. Insatsen har inte motiverats för det svenska folket, istället försöker man förklara den i efterhand.
Ibland med att det är för att försvara Sverige som vi bekämpar terrorism i andra länder, men terrorhotet mot Sverige har knappast blivit mindre av att vi skickar soldater till Afghanistan.
Ibland med att det är för jämställdhetens skull. Men jämställdhet byggs inte med bomber och aldrig har slöjtvång varit motivation nog för en invasion.
Men kriget ger försvarsmakten en uppgift. Något att göra i avsaknad av övergripande mål med den svenska utrikespolitiken. Den försvarsmakt med egna vapen som en gång var en garant för att Sverige skulle kunna stå fritt från stormakters intressen har nu blivit ett syfte i sig. Det är Försvarsmakten själva som drivit på för att öka insatsen i Afghanistan.
Vapenexporten var en förutsättning för den svenska neutraliteten. Vi behövde exportera vapen för att ha en egen vapenindustri och det var den väpnade neutraliteten som var grundbulten i vår förmåga att vara en röst för fred, demokrati och små staters rätt o kalla krigets vansinniga polarisering.
Med idag fungerar det tvärt om. Regeringens ministrar vågar inte säga det uppenbara, vågar inte höja rösten mot diktaturer av rädsla för att förpliktiga sig till att avbryta en uppenbart ovärdig vapenhandel.
Vår röst i världen försvagas. Vi ifrågasätter inte längre förtrycket, men stödjer det i det tysta.
För att vi ska kunna återta vår röst i världen och åter verka för fred och solidaritet, mänskliga rättigheter och demokrati så måste vi förstå att vår säkerhet inte byggs på kanoner utan på samarbete och folklig förankring. De hot vi ställs inför är mindre gränskränkningar och naturkatastrofer. Därför behöver vi ett folkligt förankrat försvar som kan användas i fredstid. En försvarsmakt som kan lasta sandsäckar vid översvämningar och släcka skogsbränder lika gärna som vakta gränsen. Vi måste också bistå med den kompetensen till andra länder. Freden byggs med civila samhällen, så det är civila samhällen vi ska bygga utomlands.
Vapenexporten, utlandsinsatserna och ministrar som inte vågar kalla Saudiarabien för diktatur hänger ihop med hur vi försvarar våra egna gränser. Vår försvarspolitik är i behov av en ny riktning, ett nytt ideologiskt ledarskap. Fältet ligger vidöppet framför oss.
