Våldtäkt används som krigsföring och skadar kvinnor för livet. Men skiljer sig våldtäktskulturen i krig så mycket från den i fredstid? Tove Jansson skriver från Pristina, Kosovos huvudstad, där hon har praktik hos Peer Educators Network. Praktiken är arrangerad via Olof Palmes Internationella Center och deras medlemsorganisation S-studenter. Foto: Tove Jansson.
Det var först under 1990 talet som våldtäkter i krig började uppmärksammas. I samband med krigen på Balkan och i Rwanda uppdagades en brutalitet som chockade många. Mellan 20 000 och 50 000 kvinnor våldtogs i Bosnien och Hercegovina uppger FN och 20 000 uppges av WHO ha våldtagits i Kosovo under kriget under slutet av 90-talet.
Det finns olika förklaringar till varför våldtäkter används som krigsföring och varför det är så vanligt förekommande i krig. Nina Wilén, fil dr i statsvetenskap sammanfattar forskningsläget i SvD. Hon lyfter forskare som menar att det sexuella våldet kan handla om att systematiskt förstöra kvinnors kroppar så att de aldrig kan bära barn igen, och på så vis skada en hel folkgrupp. Våldet är ofta grövre i krig, och det är inte ovanligt att det sexuella våldet följs av tortyr eller misshandel. Det kan också röra sig om mer kortsiktiga mål, som att skända offer eller skapa kaos genom att få männen att känna att de ”inte kunde skydda” kvinnorna från övergrepp.
Vissa forskare menar dock – skriver Wilén – att det sexuella våldet som män riktar mot kvinnor inte alltid är så planerat eller systematiskt. Det kan handla om uppdämda aggressioner som går överstyr i krig, eller att gruppvåldtäkter används för att binda ihop en grupp av män. Vi ska återkomma till detta senare.
I Pristina, Kosovos huvudstad, syntes 2015 två minnesmärken över de kvinnor som fallit offer för det sexuella våldet under kriget (som slutade 1999). Fotbollsstadion mitt i staden fylldes med 2 000 klänningar, ett temporärt konstverk som lyfte mäns sexuella våld mot kvinnor och ett permanent monument föreställande ett kvinnoansikte som går under namnet ”Hjältinnor” invigdes under förra sommaren. Konsten är ett sätt att bryta tabut kring sexuellt våld såväl som att hylla Kosovos kvinnor.
Det är lätt att hamna i resonemanget att våldtäkter är något som sker ”där borta” och inte här i Sverige. Det är en försvarsmekanism, men det gör den inte mindre felaktig. Våldtäkter sker överallt, på alla samhällets plan och det finns inte ett enda land i världen som är förskonat från såväl våldtäkter som annat sexuellt våld män utsätter kvinnor för. Därför ska vi inte fastna i stigmatiseringen, mellan ”vi” och ”dom” som är så farlig; där ”vi” inte begår gruppvåldtäkter eftersom ”våra” män beter sig inte så. I en artikel för Forskning och framsteg om gruppvåldtäkter säger Niklas Långström, forskningsledare vid kriminalvården och professor i psykiatri vid Karolinska institutet att ”(g)ruppen avhumaniserar offret och gör kvinnan till bara ett kön, som ”förtjänar” att kränkas och utnyttjas genom sexuellt våld.”
Kan ni se ett mönster om vi tar ytterligare ett feministiskt grepp om diskussionen? Patriarkatet, den maktstruktur som underordnar kvinnor män på samhällets alla plan, tar sig uttryck i våldtäkt i krigstider såväl som i fredstider. Det sexuella våldet som män riktar mot kvinnor är nationslöst. Det hänger inte ihop med vilket pass du har eller hur mycket pengar du har på ditt bankkonto. Med denna utgångspunkt är alla män potentiella våldtäktsmän och kvinnor kan aldrig någonsin veta hur de ska skilja mellan gärningsman och vän. Det kallas våldtäktskultur och den är i allra högsta grad ett globalt problem.
Tove Jansson
Praktikant på Olof Palme center och S-studenter
