Vilka är de ideal och normer är som styr de processer som leder fram till att partiledare och politiska ledare utses? Vilken roll har media i att driva dessa processer? Dessa frågor diskuterades under ett seminarium med bland andra Ingvar Carlsson, Lars Leijonborg och Jenny Madestam under Almedalsveckans andra dag.

Jenny Madestam, statsvetare vid Stockholms universitet, som forskar om just ledarkulturer i olika partier, underströk det paradoxala som ofta präglar ledarideal:

Exempelvis beskriver hon Socialdemokratins ideala ledare som ”kompispappan”, någon som är på samma gång lyhörd och lyssnande, en jämlike, men samtidigt en auktoritet som det är tryggt att följa. I dessa motstridiga ideal ligger också könskodade egenskaper, då den första är en kvinnligt kodad egenskap, den andra en manlig.

Kanske är det detta ideal, och svårigheten att balansera de olika egenskaperna, som gör det så svårt för kvinnor att nå partiledarplatsen. En intressant, om än inte förvånande slutsats om man ser till hur processerna runt våra senaste partiledarval sett ut (Mona tillskrevs den lyhörda egenskapen, Håkan den ledande, återstår att se om han kan balansera dem, och om en framtida kvinnlig partiledare kan anses ha den auktoritet som krävs…). Men, andra faktorer som togs upp gav mer nyanser till varför det ser ut som det gör: Ingvar Carlsson lyfte en rad exempel på hur kvinnliga politiker i media alltid granskas hårdare, men framförallt annorlunda, personligare – frågan om vad som händer med småbarnen får aldrig en manlig partiledare och kvinnors klavertramp döms hårdare än mäns. Madestam la till frågan om partistrukturer som premierar ”lång och trogen tjänst” och kräver ett engagemang och tid som kräver någon som tar hand om hem och barn.

Lars Leijonborg menade att man som manlig partiledare också granskas extremt hårt i media, och att det snarare handlar om att man som partiledare får utstå en närmast omänsklig behandling, där mediafokus ofta hamnar på person istället för politik. Han menade att MP här har den kanske mest lyckade strukturen, då möjligheten att leda ledaransvaret också gör att man lättare kan behålla fokus på frågan istället för personen. En intressant reflektion som tål att tänkas på även i socialdemokratin: Kanske inte i termer av delat partiledarskap, men i bemärkelsen att det kanske krävs strategier för att undkomma det apolitiska i personfokuseringen, och att delat ledarskap kan vara ett sätt att undkomma det, om de som finns i partitoppen uppfattas uppfylla olika ledarideal, men företräda samma politiska ideal?

Johanna Pettersson, fd Redaktör Libertas

(För övrigt ordnades seminariet av Talmannens referensgrupp för jämställhetsfrågor, visste ni att en sådan fanns? Av alla dess representanter på plats vid seminariet som ordnades i Almedalen var 0 procent män, vilket redan det indikerar ett viktigt problem: det är fortfarande kvinnorna som han ansvaret för jämställheten i det politiska livet.)