Partikongressen och mänsklighetens undergång

Kolkraftverk

 

I helgen samlades Socialdemokraterna till kongress. Den föregicks av många krafter som försökte påverka kongressombuden i olika riktningar. Partimedlemmar, vars egentliga lojalitet inte ligger hos partiet utan i kapitalet eller olika PR-byråer, försökte säkerligen påverka partiet i en marknadsliberal riktning i välfärdsfrågan. Andra grupper ville att partiet ändrar linje i migrationspolitiken. Vissa fraktioner har mer lovvärda syften än andra, men klart är att socialismen återigen förlorar till förmån för ”kompromisser”.

 

När det kom till klimatpolitiken landade kongressen i en tandlös formulering om att marknad och politik tillsammans kan åstadkomma mycket, och att man måste “göra det mer lönsamt för företag och individer att agera miljövänligt”.

 

Låt oss återigen gå igenom grundproblemet; när vi gick in i den industriella eran erövrade vi och kontrollerade naturkrafterna; aldrig tidigare hade mänskligheten exploaterat naturtillgångarna så snabbt. Jag citerar Kommunistiska manifestet:

Men marknaderna växte alltjämt, behoven ökade alltjämt. Inte heller manufakturen räckte längre till. Då revolutionerade ångan och maskinerna industriproduktionen. I manufakturens ställe trädde den moderna storindustrin, i det industriella medelståndets ställe trädde industrimiljonärerna, cheferna för hela industriarméer, de moderna borgarna. Storindustrin har frambringat den världsmarknad som upptäckten av Amerika förberedde. Världsmarknaden har gett handeln, sjöfarten och landkommunikationerna en ofantlig utveckling. Detta har i sin tur återverkat på industrins omfattning och i samma utsträckning som industri, handel, sjöfart och järnvägar bredde ut sig, i samma utsträckning utvecklade sig bourgeoisin, ökade den sitt kapital och trängde alla från medeltiden kvarlämnade klasser i bakgrunden.

 

Alltså; den industriella revolutionen skapade helt nya klassmotsättningar och gjorde kol- och ångkraften till de viktigaste produktionsmedlen. Den oavsiktliga konsekvensen var att mängden koldioxid i atmosfären ökade medeltemperaturen på jorden. Mänskligheten har visat sig bli så mäktig att den förmått förskjuta den naturliga växthuseffekten och rubbat jordens naturliga regleringar. Förbränningen av olja och koldioxid fortsätter öka på temperaturen, vilket kan få obehagliga konsekvenser.

 

Om vi inte på något sätt lyckas stoppa det skenande tåget lär tundran börja smälta, vilket skulle frigöra enorma mängder metan som har en 25 gånger större uppvärmande effekt än koldioxid. Det skulle i sin tur accelerera glaciärsmältningarna, vilket skulle lägga stora delar av våra bebodda ytor under vatten. Då har jag inte diskuterat torka i Afrika eller bristen på rent vatten. Nationalstaterna lär bli omöjliga att upprätthålla när de fattigaste delarna av mänskligheten kommer behöva fly från det helvete som privatkapitalismen gett upphov till. Mot dessa problem har den etablerade makteliten ännu inte gett några lösningar. Här i Sverige är diskursen att vi som individer har ett stort ansvar att bidra till klimatet. Det är ohederligt, inte minst idealistiskt, att hävda att klimathotet är var och ens ansvar. Samhället som helhet undslipper sitt ansvar om vi bara lägger skulden på individuell nivå. Att påstå att jorden mår bättre om jag källsorterar, samtidigt som svenska företag spyr ut gifter i Indien, det är höjden av elak naivism. Inte minst hycklar vi om vi tror att källsortering kompenserar för våra höga konsumtionsnivåer. Förändringar måste ske på systemnivå och förankras på högsta politiska nivå.

 

Dessvärre är det inte folkvalda politiker som styr utvecklingen, utan det är monopolistiska krafter som tjänar på miljöexploatering och själva skapar en efterfrågan för de varor de producerar. Kan man då verkligen hävda att det är mitt ansvar som individ att konsumera hållbart?

 

Här kommer vi till pudelns kärna: systemet bygger på att konsumtionen upprätthålls, därför behöver klimatförstörelsen fortsätta. Teknik existerar idag för att stoppa klimatförändringarna, men den implementeras inte för att det styrande kapitalet inte är intresserat av detta. Varken Socialdemokraterna, eller något annat parti i betydande ställning, är beredda att röra konsumtionen eller ekonomins ägandestruktur.

 

Mot de enorma krafter vi kämpar mot för att bryta denna utveckling hade det behövts ett socialistiskt globalt alternativ, som förordar socialisering av de 100 största företagen tillika ett övertagande av den ekonomiska elitens tillgångar. Med dessa verktyg skulle vi kunna planera ekonomin långsiktigt, så att vi använder resurserna till att bygga upp områden påverkade av klimatförändringar, samtidigt som vi kan forska fram hållbara energialternativ. Mot de naturkrafter vi själva satt i rullning krävs en hårt reglerad ekonomi som inte tillåts profitera på mänskligt och miljömässigt lidande. Frågan kommer ställas upprepade gånger de närmsta decennierna; ska vi röra något i de ekonomiska strukturerna, eller ska vi låta de gå fria i syfte att hålla konsumtionen rullande? Dessvärre tror jag att folk i största allmänhet och socialdemokrater i synnerhet kommer välja kapitalism framför mänsklighetens överlevnad. Vi kommer stå inför vägval efter vägval och troligen alltid välja det för stunden lättaste – att behålla kapitalismen. Därmed kommer vi besegla vår arts förmodade nedgång och fall.

 

Man kan också argumentera att det kanske inte spelar någon roll huruvida mänskligheten, eller varför inte hela jorden, går under. Universum lever säkert vidare i 450 miljarder år till. Och om vi ändå skulle lyckas lösa klimatfrågan på något sätt, kommer vi ändå inte ifrån att solen kommer expandera till en röd jätte och bränna bort allt levande från jordens yta om fem miljarder år. Försök lösa det med socialt ansvarstagande entreprenörer.

 

Sant är i alla fall, att vid den tidpunkten när liv på jorden tycks alltmer omöjligt, kommer vi se den rikaste procenten skjuta iväg från jorden i sina rymdkapslar, på väg till någon beboelig privatägd koloni på Mars. Resten av oss går en säker död till mötes, med den obehagliga förvissningen om, att om vi bara kämpat hårdare för ett socialistiskt system hade vi kanske överlevt. Vi kommer ta med oss den kapitalistiska ordningen i graven. Ur ett universellt perspektiv är mänsklighetens öde ändå försumbart, precis som Socialdemokraternas kongress.

 

Simon Andersson

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *