Medlemskapet måste ha ett reellt värde, annars kommer medlemsantalet i de politiska partierna aldrig att öka. Det menar Libertas Johanna Mårtensson och Madeleine Bengtsson. Men vill verkligen partierna ha fler medlemmar?
Egentligen skulle det idag inte längre finnas några politiska partier. År 2000 spådde SNS Demokratiråd att den politiska demokratin skulle få komma att klara sig utan sin basstruktur vid utgången av år 2013. Nettominskningen av medlemmar var runt millennieskiftet 30 000 medlemmar per år – vilket 13 år fram i tiden skulle lämna oss utan partier.
När representativiteten krisar kan demokratin antas må illa. Den svenska demokratin är representativ och de senaste decennierna har, för partierna, varit en tragedi. Svenska partiers (läs socialdemokraternas) självbild som stora folkrörelsepartier utmanas av massflykt och sviktande förtroende. Så vad blir kvar i partier där färre ska göra mer? Hur mår vi som är kvar efter folkrörelsepartiet?
Det går att spåra undergångstematiken till 1990-talets krisår. Då bröts trenden för partipolitikens höga förtroende och med det, eller åtminstone samtidigt, partiernas höga medlemssiffror. 1998 noterades botten i SOM-institutets attitydundersökningar bland svenska väljare– då var förtroendet för partier som lägst. Sedan 1998 har attityderna förbättrats och så även partiernas medlemstal. Nu verkar istället partiernas medlemssiffror stabiliserats på en lägre nivå. Statsvetarna Gissur Ó Erlingsson och Mikael Perssons presenterar i essän Ingen partikris trots allt? siffrorna och undrar samtidigt vad som blev kvar efter massflykten. Erlingsson och Persson menar att partikrisdiskussionen behöver tas om. Den behöver sluta handla om siffror och börja fokusera på organisation. Vi måste prata om oss som blev kvar. Om vad vi lämnades med.
Ett sätt att tala om organisation är att tala partikultur – och struktur. För fyra år sedan presenterade tankesmedjan Sektor 3 en rapport om partikris och folkrörelseförlust. I rapporten hävdade statsvetaren Svend Dahl att den folkrörelsedrivna partikultur vi sett sedan demokratins införande i Sverige är på väg att falla omkull. In kom politiska tjänstemän, PR-konsulter och medielogiker. Ut gick aktivister och gräsrötter. Dahls poäng var denna: idag lockar makten i partipolitiken. Den som blir medlem har ett mål om offentlig maktutövning. Dahl menade att trenden innefattade de flesta av landets partier och att det kunde vara fruktsamt att använda begreppet ”kartellpartier” i ett försök att förklara varför. Teorin om kartellpartier ringar nämligen in en möjlig tendens i starka parlamentariska demokratier: att de använder statliga resurser för att säkra sin överlevnad. Medlemsavgifter byts ut mot partistöd; aktiva medlemmar blir potenta politiker och supportrar av avlägsna ledare.
Ingen vet riktigt vad som lämnats kvar i partierna som nu utgör svensk parlamentarisk demokrati. Det har inte gjorts några omfattande studier och vi hinner själva sällan stanna upp och fundera över saken. Vad sysslar partierna med? Hur ser verksamheten och målen egentligen ut? Partikulturer är osynliga men förhärskande. För att de ska kunna förändras måste de synliggöras.
Den breda socialdemokratin har de senaste åren mått dåligt men sedan lite bättre. När det var riktigt illa studerade vi den framgångsrika högern för inspiration. Vi noterade att de satsat på idéproduktion och ledarutbildning och så kom bland annat Bommersviksakademin och Unga gardet, exklusiva och påkostade utbildningar som erbjudits “ledare” – utifrån godtyckliga kriterier – och icke förtroendevalda tjänstemän. Visst behövs ledarvård och uppmuntran, men inte på alltför stor bekostnad av resurser till gräsrötterna (som ofta sliter varg utan att få uppskattning). Först nu kommer erbjudande om rejäla studiesatsningar för medlemmar även i partiets lokalorganisationer och S-studenters Wigforssakademin är fortfarande den enda nationella utbildning som fokuserar på idépolitik och som vänder sig till alla.
Förutom att syna partikulturen och interndemokratin, behöver de politiska folkrörelserna tänka framtid. Svenska partier är partier med färre medlemmar. Svenska vänsterpartier utmanas av en fascistisk folkrörelse, av borgerlig taktik och av erosion. Organisering handlar inte enbart om att växa numerärt. Organisering handlar om att ställa frågor utanför vänskapskretsen, för att bredda representationen. Om att ha partilokaler i bostadsområden. Om själavård. Folkrörelsen socialdemokratin är över och kanske fanns den aldrig. Men kanske kan den födas?
Partierna behöver inte sina medlemmar för att överleva. Vi skulle kunna anställa folk för grovgörat. Inga fler ideella dörrknackningar – det är bara att ringa ett bemanningsbolag! Inga fler motioner eller förslag från medlemmar – vi hyr in konsulter! Ja just det, det gör vi redan – antalet policyprofessionella har ökat rejält de senaste åren.
Är politiskt engagemang viktigt? Har medlemskapet ett värde? För vem, eller vad, finns politiska partier? Om vi faktiskt vill kalla oss en folkrörelse och framtidspartiet, behöver vi granska oss själva med kritisk blick. Ifrågasätta rådande strukturer, prioriteringar och perspektiv. Ge medlemskapet ett värde. Göra partiet till medel, inte mål. Först då kan vi tala om folkrörelse igen.
Johanna Mårtensson
Madeleine Bengtsson
Libertas
