Parlamentarismen kan vänta

 

Om ett år är det val. Just nu planeras listor, valmanifest, kampanjstrategier och dörrknackningsronder. SAP vill förstås ha så många platser som möjligt i kommun, landsting och riksdag. Det som en gång var en folkrörelse ska återigen göras till vallokomotiv och ånga på mot vinst.

 

Varför? Alltså verkligen – varför? Parlamentarismen, där en regering eller kommunstyrelse är beroende av stöd från folkvalda, har nått vägs ände. Okej, det var kanske lite drastiskt. Men faktum är att det blir allt svårare att få igenom någon vettig politik i våra demokratiska församlingar idag.

 

Dels beror det på att vi har många olika partier som måste samsas. Svunna är de dagar då ett parti hade goda chanser att få majoriteten av rösterna. Vi har sett konsekvenserna för nuvarande regering: progressiva förslag slipas ner (vinsttak liksom, kom igen) eller slopas, eftersom de är omöjligt att få igenom. Budgetar blir mesiga och vad som anses möjligt begränsas.

 

Dels har år efter år av avregleringar och nyliberal lagstiftning från EU ytterligare försvårat för såväl kommunpolitiker som bostadsministrar att förändra något. Marknaden har tagit över alltfler områden och satt upp regler som enbart gynnar kapitalister. Ojämlikheten ökar, samtidigt som manöverutrymmet minskar.

 

De parlamentariska församlingarna, där våra politiker sitter och så många av våra medlemmar drömmer om att få medverka i, är helt enkelt inte samma arenor för förändring som de en gång var.

 

Detta märks runt om i landet. På sina håll har samhällsdriften tagits över av föreningar, som fungerar som kooperativen en gång gjorde innan vår rörelse fick tillträde till parlamenten. Titta på Docksta i Ångermanland, där en bordtennisklubb (https://www.svt.se/opinion/var-bordtennisklubb-har-raddat-bygden) köpt tidigare kommunala fastigheter och låter Kramfors kommun hyra, så att kommunala verksamheter kan finnas kvar. Eller Örträsks hembygdsförening som tog över driften av ett äldreboende (de hotade med att lämna Lycksele kommun annars) och drar fram fiber till bygden, eftersom ingen annan gör det.

 

Sen har vi de många rörelser som uppstått som reaktioner på parlamentens oförmåga eller ointresse: BB-ockupationen i Sollefteå, Megafonen i Järva, Hela kommunen ska leva och lära i Luleå, Folkinitiativet i Umeå, Akademin i Göteborg och nu senast sittstrejken mot utvisningar till Afghanistan som pågår i Stockholm. För att inte tala om Sopgubbarnas kamp eller Hamnarbetareförbundets strid i Göteborgs hamn. Strejker och motstånd som stärker klassmedvetandet, antagligen mer än vad någon idépolitisk text i Libertas någonsin lyckats med.

 

Det pyr och det gror utanför parlamenten, men också utanför våra en gång så starka rörelser. Hyresgästföreningen utmanas av Ohyresrätten (http://ohyresratten.se/) som en följd av att den anrika föreningen inte längre är relevant när lagarna är för svaga och makten hos hyresvärdarna för stor.

 

När vi inte på parlamentarisk väg längre kan leverera det folk vill ha, bildas en grogrund för sociala rörelser, på gott och ont. Precis så som det var för hundra år sen.

 

Skillnaden idag är att SAP eller S-studenter inte lyssnar på eller tar dessa rörelser på allvar. Här finns en enorm potential i att bygga samarbeten, utveckla idédebatt och framförallt: bli relevant som rörelse igen. Kanske till och med lyckas ragga lite röster som grädde på moset?

 

Istället läggs allt krut på parlamenten. Våra medlemmar vill inte vara samhällsförändrare eller aktivister, de vill få en plats på listan eller jobba som politisk sekreterare. Varför är det knappt någon sosse som demonstrerar, nattaffischerar eller ansluter sig till folkkampanjer längre? Det politiska spelet och platserna i kommunfullmäktige och riksdag anses intressantare.

 

Parlamentarismen kan vänta. Det finns viktigare strider att ta. Uttryck för klassmedvetenhet ska hörsammas och respekteras, inte hånas och fnysas åt. Om vi ska kunna förändra det här samhället måste kapitalet möta mer motstånd och det motståndet finns inte i parlamenten idag. Det finns bland folk och jag lovar, det finns inget som skrämmer kapitalet mer än tusentals människor på gatan.

 

Där vill jag se socialdemokratin framöver. Skrikande mot nazister i Göteborg i slutet av september, solidariserande med sociala rörelser över landet och världen, som en vital del i klasskampen. Parlamenten kan vi ägna oss åt sen.

 

Madeleine Bengtsson

 

Libertas redaktör 2014-2016

 

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *