Pampväldets pris

baastad

 

I SVT:s Agenda den 13 november 2016 menade SAP:s partisekreterare Lena Baastad att människors röster på fascistiska partier beror på att etablerade partier som just SAP varit dåliga på att bland annat prata om “migrationspolitiken”. Att Socialdemokraterna tills nyligen hade Europas mest generösa flyktingpolitik lyfter hon som en brist. Men problemet, som Lena Baastad inte ser, är att både hon och det parti vi har gemensamt blivit själva sinnebilden av vad pampväldet, etablissemanget, är.

 

Varje gång vi genomför förslag som SD förespråkar – till exempel genom att totalt stoppa flyktinginvandringen till Sverige – eller anammar deras retorik, så stärker vi bara väljarnas övertygelse om att SD haft rätt från början. Den typen av triangulering får inte väljare att strömma till oss. Stödet för SD har till exempel inte sjunkit under perioden som vi stängt dörren för skyddsbehövande människor, hur man nu ens kunnat tro det.

 

Baastad menar istället att vi inte “pratat ut om de här frågorna”. Det är en ynklig analys som blundar för de materiella förhållandena i samhället som främst drabbat arbetar- och den så kallade medelklassen hårdast. Lönerna står still, den offentliga sektorn har raserats och det som finns kvar av den är outsourcat till kapitalet. Du har ingen reell makt i detta samhälle om du inte heter exempelvis Wallenberg i efternamn och det är det som är det stora problemet. Det är därför arbetarklassen i skrivande stund successivt överger oss för fascisterna. Kapitalets svar på denna upproriska klass tendens att välta samhället över ända är att alliera sig med fascismen. Så har det varit historiskt och så är det nu. Inte minst är valet av Donald Trump ett exempel på detta, eller för den delen Moderaternas nygamla rasistretorik som nu återigen gör sig påmind i offentligheten. För överklassen är självklart socialism farligare än fascism.

 

Vad är då den lockande skillnaden mellan oss socialdemokrater och fascisterna? Helt ärligt tror jag inte att människor är så hemska, i alla fall inte de flesta, att det är rasismen som drar röster. Rasister finns så klart, men missnöjet kan tyvärr inte avfärdas med simpel idealism. Det som frestar är löften om arbete och bostad, löften om att ett annat samhälle är möjligt. Det är ett problem att människor i gemen idag ser så negativt på det rådande samhället att de till och med är beredda att göra det sämre – bara det blir annorlunda. Det är ett problem att en så kallad arbetarrörelse sprungen ur en vision om ett helt annat samhälle inte ens värderingsmässigt klarar av att bemöta detta.

 

En anledning kan vara att de företrädare som vi låter hållas i S-toppen är de som är mest städade, går i kostym och kan läsa innantill från ett papper producerat av en gigantisk administrativ maskin – detaljstyrd av partiets mest urvattnade avlönade “ideologer”. Sånt syns igenom. När våra företrädare inte kan säga ja eller nej på frågan om medborgares upplevelse av sjukvården som dålig är sann, utan svepande svarar att vi inte kan säga nej till folks känslor. Där går skillnaden mellan en politiker som faktiskt vet hur sjukvården för vanligt folk fungerar och en politiker som får veta det genom sina politiska sekreterares nyskrivna manus.

 

Vänstern måste våga acceptera att svaret inte alltid måste vara Trump, Le Pen eller Åkesson. Svaret kan också vara Jeremy Corbyn eller Bernie Sanders. Den enda som överträffat Juholt i opinionssiffror är förmodligen Göran Persson som partiordförande för SAP hittills under 2000-talet. Och då var Juholt inte särskilt vänster, det var rörelsen som var svältfödd på ideologi. Såna som Juholt plockas dock bort, inte på grund av person utan på grund av värderingar. Därför att ledningen varken har kontakt med vanligt partifolk, eller folk över huvud taget. Det torde vara själva definitionen av ett etablissemang. Men om vänsterns ständiga taktik ska vara att prata som teknokrater eller som borgare och rasister, ja då kommer svaret obönhörligen snart bli att vi har vår egen Trump som statsminister i Sverige snart.

 

Det intressanta är också att vi just börjat agera som det etablissemang vi en gång försökte slå ner när vi, så som fascisterna idag, byggde vår rörelse till en folkrörelse som täckte majoriteten av Sveriges befolkning, fackföreningarna inräknade. Vi har börjat sparka mot de som redan ligger med enda syftet att försvara våra egna privilegier. Vi slår hellre på tiggare och invandrare än att slå mot kapitalet och hela etablissemanget. Vad kan annars syftet vara, när vi bara vet att just vi ska sitta vid regeringsmakten men i grunden inte längre levererar samhällsförändrande reformer? Det är nog snarare dags att “prata ut” om hvad socialdemokratin egentligen hvilja. Där har du den reella nöten att knäcka, Baastad.

 

 

 

Alexander Petersson

Libertas redaktion

 

 

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *