Pampprogram

Det har varit mycket diskussion om ett potentiellt efterkrisprogram. Förhoppningen är att det i ambitionsnivå ska efterlikna efterkrigsprogrammet som arbetarrörelsen presenterade efter andra världskriget.

Politiska viljeförklaringar från programmet år 1945 var bland annat arbetstidsförkortning, ekonomisk demokrati, full sysselsättning och ordentligt ökat bostadsbyggande. Decennierna efter kriget när programmet steg för steg genomfördes brukar kallas för Sveriges guldålder. Det socialdemokratiska samhällsbygget tog form.

Nu kan det alltså vara dags igen. Ett stort ansvar vilar på de partitoppars axlar som ska skriva detta dokument. Om man sluter sina ögon kan man se framför sig det rum fyllt av bekymrade pampar där århundradets politiska program ska värkas fram. Risken är dock att det på grund av dagens pampars politiska beskaffenhet inte blir särskilt pampigt i ambitionsnivå. Men ett för fjesigt program vore förödande för arbetarrörelsens framtid.

Mona Sahlin säger i årets sommarprat: “det livsavgörande borde vara att inte främst följa opinioner, utan att driva opinioner – förändra opinioner…” Det kan tyckas märkligt att just vi-kan-inte-driva-höjda-skatter-Sahlin lyckades bli budbärare för en sådan linje. Men vi lever å andra sidan i speciella tider.

Hur som helst: Mona Sahlin har rätt. Driva opinion – det måste vara det övergripande målet för förslagen i ett efterkrisprogram. Det måste tas i från tårna. Borgarna måste bli rädda. Rädda för socialismens återintåg som politisk kraft. Rädda om sina förmögenheter i utlandet. Rädda för att vinsterna i deras välfärdsbolag och vårdappar plötsligt ska börja fördelas till välfärden. Högern måste för första gången på 50 år få uppleva rädslan för att det är vanligt folks tur att vinna på samhällsutvecklingen.

Blir det inga debattartikelsrubriker som varnar för socialism och systemskifte är programmet ett misslyckande. Det här är en unik möjlighet för arbetarrörelsen att stöpa om den politiska dagordningen. Det gäller att inte schabbla bort tillfället i rädsla för att folk inte omedelbart ska älska vartenda förslag. I krisens kölvatten finns en lättfångad möjlighet att faktiskt prata riktig systemförändrande socialdemokratisk politik. Det var inte igår det gjordes senast.

Budskapet till pamporganet från mig och många andra är: våga ta i. Vi vanliga dödliga partimedlemmar lär inte få mycket att säga till om. Vi får knyta våra händer och be till högre makter för att rörelsen (läs: pamparna) ändå förmår ta tillfället i akt att i grunden förändra samhällsdebatten och i förlängningen kanske också samhället.

De kommer ha det jobbigt i det där rummet där programmet ska skrivas. Det kommer ta lite tid. Men till slut kommer den vita röken stiga ur skorstenen på Rosenbad. Och då vet vi. Programmet är här. Kommer det räcka?


Sixten Svanberg, Libertas redaktion och ordförande Laboremus

Share

One thought on “Pampprogram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *