Varje dag kämpar vi aktivt för att sprida våra värderingar och den ideologi som har till syfte att utrota fattigdomen istället för att ge rika mer rikedom. Vi tar diskussionerna överallt från kommunfullmäktige till middagsbordet. Vi kämpar för att ge borgerligheten allt mindre spelrum, tills varje kompis i kretsen gått med i vår rörelse. Bara det känns nästan omöjligt. Hur ska vi då kunna ta striden med resten av världen? Hur ska vi uppnå en jämlik och demokratisk värld?
Tidigare i veckan presenterade Oxfam sin rapport som meddelar världen att det idag finns åtta personer som äger lika mycket resurser som den fattigaste hälften av befolkningen. För världens socialister är detta ett bakslag. Ett bakslag för demokratin och jämlikheten. Det är bevis på att en jämlik resursfördelning aldrig någonsin varit viktigare än vad den är idag. Hur vi ska uppnå en omfördelning av resurserna är vår tids ödesfråga. Den utopin är nästan långt från uppnådd i den demokratiska välfärdsstaten Sverige. Hur ska vi kunna uppnå det i resten av världen?
Låt oss tala om en av grunderna till problematiken med att vi idag har åtta personer som äger mer än världens fattigaste hälft. Globaliseringen har positiva sidor som möjliggör fri rörlighet och kulturellt utbyte. Samtidigt har den möjliggjort att kapital kan förflytta sig vilt över hela världen. Varför har det blivit möjligt? Jo, eftersom att vi har globala institutioner som EU och IMF som bildats enbart för att gynna det marknadsekonomiska systemet. Att se till att företag och kapital utan problem kan etablera sig. För att idag som nation vilja hänga med i globaliseringsvågen tvingas man även ställa upp på att ge kapitalismen mer utrymme. Det vill säga att även ställa sig bakom den fria marknadens alla spelregler.
Den fria marknaden och globaliseringen är inget som behöver vara destruktivt för utvecklingen av demokrati och jämlikhet, dock är den det idag. Eftersom att länder tvingas gå med på kapitalismens alla krav. Om EU som en internationell institution inte bara värnade den fria marknaden utan även krävde att alla medlemsstater säkrar en nationell trygghet i form av exempelvis socialförsäkringssystem och kollektivavtal på arbetsmarknaden, då hade man hindrat kapitalismen från att vara just roten till ojämlikhet. Många må argumentera för att den fria marknaden skulle begränsas om kapitalismen skulle behöva anpassa sig till grundläggande skyddssystem. Ja förmodligen, men annars skulle vi aldrig uppnå internationell jämlikhet.
Arbetet för en internationell solidaritet och jämlikhet har alltid varit en del av den socialistiska ideologin och rörelsen. Som Carl Lindhagen sa ”all folks frihet hela världens fred”. Väsentligt är här vad man menar med frihet. Frihet är mer än att kunna behålla fler kronor i plånboken, det är mer än att själv kunna välja sjukvård eller skola. Frihet handlar om trygghet. Svaret på hur vi kan lösa den internationella ojämlikheten är därmed trygghet. Tvingar vi länder att garantera trygghet i form av sociala skyddsnät då kommer vi komma ett steg närmare jämlikhet över hela världen.
Många tänker förmodligen att detta är en självklarhet. En självklarhet att det är vad som krävs. Men att det i flertal länder är den politiska högern som hindrar detta arbete. Mitt svar är inte att du och jag imorgon ska packa våra väskor och resa runt jorden för att organisera alla inom socialdemokratin. Det kan vi göra, men det kommer ta tid. Det som krävs är att utnyttja och reformera våra etablerade internationella institutioner, som innan nämnts EU, IMF och FN. Krav på fri handel måste komma med ett krav på nationell trygghet. Marknaden behöver inte avskaffas, företag ska inte stängas, inte heller behöver vi lämna EU. I min värld ska inte välfärdsstater eller framtida välfärdsstater anpassa sig efter kapitalet, kapitalet behöver anpassa sig efter grundläggande trygghet. Gör den det då kan vi se internationell jämlikhet på riktigt.
Asal Gohari
Libertas redaktion
Bild: Några av världens rikaste personer: Bill Gates, Jeff Bezos, Mark Zuckerberg och Warren Buffett.
