Utdömd strafftid i fängelse (månader), åren 1975–2006

I Sverige sitter idag 74 per 100 000 invånare fängslade. Flest i Skandinavien[1]. Sverige är också det land i Skandinavien där ojämlikheten ökat mest mellan 1980 och 2000[2]. Finns det ett samband mellan social ojämlikhet och ökad brottslighet? Jag läser Fronesis och jämför med svensk brottsstatistik.

Sociologiprofessor Loïc Wacquants text Fattigdomens bestraffning och nyliberalismens uppgång[3] sätter fokus på hur avregleringar och minskad frihet på arbetsmarknaden skapar otrygghet och fattigdom och i förlängningen ökad oro i samhället. Effekterna av marknadens osynliga, men högst påtagliga, hands framfart kompletteras därför alltför ofta av statens järnnäve. Denna tar sig formen av längre straff och fler medborgare i våra fängelser.

Essän handlar också om hur idéer om bestraffning får fäste i samhället. Bland annat diskuteras olika protestvågors funktion och inverkan. Med ökad avreglering av finansiella marknader, ökande klyftor och minskat inflytande för medborgare i den demokratiska staten, följer oroligheter och protester. De som deltar i dessa riskerar långa fängelsestraff och i takt med att protesterna tilltar höjs röster uppifrån om att lagar måste skärpas. De danska lymmellagarna som instiftades inför klimatmötet 2009 och den ökade polisiära närvaron i Rosengård under de gångna åren tjänar som ett närliggande exempel. De som förlorat på de senaste 30 årens avregleringar och ökad arbetslöshet är de som höjer sina röster med följden att de blir tillrättavisade av staten, som samtidigt kan använda dessa personer som varnande exempel gentemot andra som kanske överväger att protestera. Samtidigt har de övre skikten i samhället gynnats. De högutbildade, konkurrenskraftiga och de med tillgångar har idag en betydligt större andel av samhällets tillgångar jämfört med innan 1980. Loïc Wacquant skriver om hur definitionen på trygghet förändras genom att:

”rätten till trygghet plötsligt och med besatthet bejakas av både höger- och vänsterpolitiker samtidigt som rätten till arbete i dess traditionella form (det vill säga rätt till heltidsarbete med generella rättigheter under en överskådlig framtid, och rätten till en lön som går att försörja sig på) i tysthet har övergivits.”

När staten genom det politiska ledarskiktet överger sitt ekonomiska och sociala ansvar uppstår ett legitimitetsunderskott som kompenseras genom att intresset för och de medel som avsätts till upprätthållandet av lag och ordning ökar. Wacquant kallar utvecklingen för liberal-paternalistisk. Liberal gentemot företagen och de privilegierade i samhället som tjänar på avreglering, utförsäljning och ökat globalt utbyte. Paternalistisk, bestraffande, mot de som förlorar på förändringarna på arbetsmarknaden och försämringarna i välfärdsstaten.

Dessa processer är också intimt förknippade med förändringar inom rättsväsendet. Genom högervridna rapporter och pamfletter samt uppvisningar i till exempel Rudy Giulianis New York framhålls hårdare tag som en garanti för trygghet och ordning. Dessa idéer exporteras sedan till Europa genom kontakter och kongresser med beslutsfattare och opinionsbildare. Ofta kombineras idéerna med en vetenskaplig fernissa som kriminologer sedan länge avfärdat. På detta sätt kan människor tvingas acceptera att leva på knappa resurser och begränsat inflytande.
Loïc Wacquant framhåller att fängelser fyller minst tre olika syften och exemplifierar med pedofiler, invandrare och bråkmakare. Pedofiler spärras in eftersom de anses farliga för resten av samhället. För etniska minoriteter fungerar däremot fängelser ofta som särskiljande institutioner. I USA uppgår andelen afroamerikaner i befolkningen till 6 % men bland de som sitter i fängelse är siffran över 50 %. I Sverige försökte migrationsminister Tobias Billström sommaren 2010 använda utlänningslagen för att komma åt tiggande romer. Lag och ordning används för att skilja ut och markera mot människor som anses stå utanför samhället.

Den tredje funktionen menar Loïc Wacquant består i att staten genom frihetsberövande institutioner demonstrerar makt gentemot de som opponerar sig mot förändringar. Dessa tre olika funktioner kan verka samtidigt eller var för sig, men de sänder väldigt olika budskap. De senare två funktionerna ökar i betydelse när otryggheten i samhället drar fram till följd av krympande välfärd, hög arbetslöshet och ekonomiska kastvindar. Det är ingen slump att länder som underkastar sig den ”fria marknadens” ideologi tenderar att öka sin fängelsepopulation menar Loïc Wacquant.

Mot bakgrund av den nyliberalism som fått fäste i Sverige under de senaste decennierna kan det vara värt att fundera över om vår fängelsepopulation förändrats i linje med Loïc Wacquants idéer. Som jag skrev inledningsvis har Sverige jämfört med de andra skandinaviska länderna en högre andel av populationen bakom lås och bom. Har denna siffra förändrats de senaste 20 åren?

Brottsförebyggande rådet (Brå) rapporterar att det fortfarande är ungefär lika många döms till fängelse 2007 som i början av 80-talet. Däremot har den genomsnittliga strafflängden dubblerats, från fyra till åtta månaders fängelse. Loïc Wacquants argumentation om att marknadens osynliga hand kompletteras av statens järnnäve förefaller alltså ha visst fog för sig.

Utvecklingen ska dock inte uppfattas som oundviklig. Precis som Brå skriver i sin rapport är fördubblingen av strafftiden konsekvensen av omprioriteringar. Det är politik och opinionsbildning som ligger bakom den samhällsutveckling vi ser.

Loïc Wacquant avslutar sin text med att föreslå motstrategier på tre fronter: För det första bör vi vara vaksamhet på glidningar i språket. Otrygghet får inte bara handla om risk för brott. Diffusa generaliseringar som ”gatuvåld” ska plockas isär. De pseudoteorier som ofta åtföljer lag- och ordningsideologier måste bemötas. För det andra måste vi oförtröttligt framhålla alternativ som vård, utbildning och sociala insatser. Som jag påpekar ovan är det företrädesvis fattiga, arbetslösa och invandrare som lagförs, och det är deras situation som bör förändras. Dessutom finns det forskning som visar att fängelsevistelse ökar risken för brott, det vill säga förvärrar det problem som skulle åtgärdas. För det tredje hänvisar Loïc Wacquant till de otal forskare och aktivister som länge kämpat mot en kriminalisering av fattigdom och föreslår ett europeiskt samarbete för utbyte och koordinering av insatser för att motarbeta företag, institutioner och politiker som drar fördelar av en ökad kriminalisering av samhällsproblemen.

Ett ställe att börja skulle vara att bjuda in kriminologen Marie Torstensson Levander till S-studenter. Kriminella karriärer inleds oftast i unga år. Ungdomar mellan 13 och 25 år med lägre arbetarklassbakgrund registreras dubbelt så ofta för kriminalitet som ungdomar från övre medelklass[4]. I en paneldebatt om brottsligheten i Malmö sa hon så här:

“När det gäller ungdomsbrottsligheten kan man säga att när polisen och socialen kommer in är det för sent. För den lilla grupp det handlar om gäller det att ge barn goda möjligheter från spädbarnsåldern eller nära på men vi är usla på det[5].”

Tidigare publicerad i Libertas 2011/1 Brott och Straff

1. World Prison Population List (8th edition), Roy Walmsley. International Centre for Prison Studies.

2. Borgnäs, Bengtsson, Johansson, Ullström och Hellström (2010) 10-talsprogrammet, Socialdemokratiska studentförbundets debattserie del 2

3. Loïc Wacquant, fransk professor i sociologi som bland annat har skrivet Fattigdomens fängelser (Symposion). Artikeln ”Fattigdomens bestraffning och nyliberalismens uppgång” är från 2003, på svenska i Fronesis nr 14-15.

4. Brås rapport 2003:3 Skattefifflare och tjuvar: En studie av sociala förhållanden och brottsbelastning hos två grupper av lagförda gärningsmän. Författare: Jonas Ring,

5. Häggström, ”Svårt för Malmö att slippa Chicago-stämpeln”, Sydsvenska Dagbladet 24/1-2011