Jag behövde köpa en ny deodorant eftersom den jag hade hemma hade tagit slut. Så jag cyklade till Tesco Lotus, en mataffär här i Mae Sot. Men, det visade sig knepigare än jag trodde att införskaffa en ny deodorant. Nästan alla deodoranter i sortimentet hade nämligen en ”whitening”-funktion, det vill säga, de hade en blekande effekt på huden. Medan jag stod vid butikshyllorna och vände och vred på olika förpackningar såg jag flera kvinnor – unga som gamla – komma till hyllorna, ta fram någon hygien- eller skönhetsprodukt, titta på den och stoppa ned den i varukorgen. Inget konstigt med det. Om det inte vore för att väldigt många av dessa produkter just har en blekande effekt på huden. Det skar till i mitt hjärta när jag såg unga tjejer – kanske i tolvårsåldern – hämta sådana produkter, som de sedan dumpade i sina föräldrars korgar. Och föräldrarna ifrågasatte inte att barnen – för när man är tolv är man fortfarande bara ett barn – ville köpa dessa produkter. De bara fortsatte att läsa innehållsförteckningarna på konserverna eller fortsatte att prisjämföra olika toarullar.
Det var inte mitt första möte med vithetshysterin här i Mae Sot och i Thailand. Men just denna anekdot, från Tesco Lotus, inbegrep inte bara ett passivt betraktande av vad som erbjuds och inhandlas på den thailändska marknaden. Den här gången var jag själv också tvungen att botanisera i sortimentet. Välja.
Redan under min första dag i Thailand slogs jag av alla ”västerländska” populärkulturella referenser och efterapningar som jag kunde se, vart jag än vände mig. På Mo Chit-busstationen i Bangkok, där jag spenderade nio timmar, rullade musikvideor på tv-apparater hela dagen. Trots att jag blivit informerad inför min resa att det skulle anses som olämpligt om jag skulle bära en kort klänning eller kjol eller visa mina axlar, så var dessa musikvideor fyllda av lättklädda tjejer. Byxlösa tjejer – endast iklädda korsetter och hotpants och skyhöga klackar. På 7Eleven på busstationen såldes tidningar med skinande vita ansikten på omslagen. Och när jag väl kom fram till Mae Sot kunde jag se reklampelare efter reklampelare, affisch efter affisch, skyltfönster efter skyltfönster med idel blekansikten. Frisörsalongerna här försöker locka kunder till sig med modebilder på vita kvinnoansikten med blont, brunt eller rött hår. Hittills har jag inte sett en enda frisörsalong med en thailändsk kvinna på bilderna i skyltfönstret. Detta trots att salongerna finns här, i Thailand, i Mae Sot där den största delen av invånarna är antingen thailändare eller burmeser och endast en försvinnande del av de som bor här – och de är också bara tillfälligt boendes här – är ljushyade blondiner, brunetter eller rödhättor.
Men det är inte bara bilder i media och i reklamen här som (re)producerar de västerländska skönhetsidealen. Jag har också sett ett flertal skönhetsopererade kvinnor – för det är nästan uteslutande kvinnor som drabbas av och som upprätthåller dessa skönhetsideal – med förminskade näsor eller utvidgade ögonlock. Andra kvinnor har blonderat håret eller bär blåa eller gröna linser i ögonen.
Det har hänt mig att kvinnor kommit fram till mig och tagit på min kropp och sagt att jag har ”en vacker hy”. För mig har det känts väldigt konstigt att få en sådan komplimang. Dels för att jag känner mig allt annat än vacker när jag bor här – på grund av att det är svårt att hålla efter hygienen; än mindre skönheten – och dels för att jag ser min hud som min kropps största organ. Och organ är inte sexiga. Sedan är jag sällan ljusare än de kvinnor som ger mig sådana komplimanger. Ofta har de använt blekmedel i flera, flera år och är därför ljusare än mig. Jag är nog mest av allt orange- och rosarandig med spridda illröda fläckar, där myggbetten sitter.
Dessa kvinnor ser upp till mig, som vore jag ”lyckligt lottad” att födas i en ”idealisk” kropp. Men, jag har inget ”idealiskt” utseende – faktum är att jag är väldigt långt ifrån tv-kanalernas bleka, smala (men på ”rätt ställen” kurviga) superstjärnor – och bara för att jag råkar vara född med ”rätt” hudfärg så betyder det inte att mitt utseende är ”naturligt”; att jag inte behöver göra något alls för att se ut som jag gör. Även jag försöker tukta och bemästra min kropp. Så, det ideal dessa thailändska och burmesiska kvinnor ser upp till är en illusion. De jagar desperat efter en onåbar illusion. Försöker förkroppsliga en fantasi.
Jag tänker på boken Jämlikhetsanden – därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen. Författarna resonerar i boken kring lyxkonsumtion och status. De skriver att i samhällen där de sociala klyftorna är stora blir det än viktigare att hålla uppe en fasad. Ingen vill öppet visa sin position i samhällshierarkin. Så man köper ett stort hus, slår till på en ny bil. Fastän man egentligen inte har råd. Man prioriterar konsumtion som syns framför konsumtion som behövs.
Jag tänker på dessa skilda konsumtionsmönster när jag rör mig i Mae Sot. Folk är sällan särskilt rika här. Men, de är heller inte isolerade. Snarare tvärtom; de är en del av en världsmarknad och en världsordning och de är högst medvetna om detta. Och för att inte öppet visa var på den globala maktordningens trapp de står så klär de sig i högklackade skor, som för att verka högre stående. Fantasin är verklig så länge det finns folk som tror på den.
Trots att Sverige räknas som ett ”västerländskt” land känns ”västerniseringen” – eller, för den delen, ”amerikaniseringen” – mer påtaglig här i Mae Sot. Folk kör stora jeepar, dricker Coca cola och Kentucky Fried Chicken säljer friterade flygfän lite här och var i staden. Även när jag cyklar ut till närliggande små byar möts jag av reklamflaggor för Pepsi cola, Nestlé och Wall’s glassar (i Sverige känt under bolagsnamnet GB Glace). Mina studenter lyssnar på burmesisk pop, som ofta är en sorts coverversioner på kända, västerländska popmelodier fast översatta till burmesiska. Engelska ses också som ett statusspråk. Trots att många i Mae Sot kan förstå väldigt lite engelska, eller ingen alls, så används engelskan (ofta i form av slogans) på förpackningar, i reklamfilmer och på tröjor. Det tycks spela mindre roll vad orden egentligen betyder; bara det är på engelska och ser hyfsat klatschigt ut så fungerar det. Till exempel har jag sett en ung kille i en fotbollströja med nummer 8 på ryggen, tillsammans med namnet ”Alzheimer”. Tröjan var förstås ingen ”riktig” supportertröja för ett särskilt lag eller en särskild spelare, men den fungerade ändå som en statusmarkör, bara för att den kunde passera som ”västerländsk”. En av mina studenter har en annan tröja, med diverse engelska ord tryckta på tyget. Särskilt lustig är kanske kombinationen ”COW GIRL” och ”SOUTH POLE” på hennes tröja. Men det spelar ingen roll. Hon bär tröjan glatt ändå. En butik här i staden säljer ekologiska kläder, men det är lite svårt att uppfatta om man bara passerar förbi deras skyltfönster, eftersom där står ”ORGAN” på fönsterrutan. Även om det vore en orimlig tanke så låter det alltså som att det sker en illegal organhandel mitt på öppen gata här i Mae Sot.
Språkliga missförstånd och engelska ord som används i fel sammanhang kan således vara ganska roliga. Samtidigt fastnar ofta skrattet i halsen, eftersom engelskan just används som statusmarkör… av människor som vill få mer eller ge sken av att ha makt. När jag blivit stoppad av polisen här i Mae Sot vill polismännen ofta hålla kvar mig en stund och utväxla några ord på engelska med mig, helt utan relevans för deras anledning att stoppa mig på gatan. Med andra ord vill de ofta kallprata med mig. Visa prov på sina engelskkunskaper. Genom att konversera med mig på engelska drar de också en skiljelinje mellan sig själva och ”resten”. ”De andra” i Mae Sot kan inte prata eller förstå engelska men de är minsann världsvana och välutbildade… västerländskt orienterade. Polismännen tror sig skapa eller bekräfta ett slags tyst samförstånd med mig om att ”de andra” i Mae Sot är simplare människor och att de delar något exklusivt med mig bara genom att vi pratar på samma språk, om så bara för fem minuter. Även dem upprätthåller fantasin om Den Fantastiske, Framstående Västerlänningen (och de reproducerar samtidigt bilden av Den Underlägsne, Bakåtsträvande Andre, som tillhör och kommer ifrån ett ”någon annanstans”). Jag blir den närmaste ”västerlänningen” till hands som får förkroppsliga kärnan i deras fantasier.
Samtidigt… finns det ett centrum finns det också en periferi.
Jag skulle aldrig kunna betraktas som ”idealet” eller den icke-ifrågasatta normen om det inte fanns strukturer som skapade andra kategorier av människor – ”underlägsna människor”, långt ifrån ”idealiska” – i periferin. Således är fantasin om mig som ”överlägsen” (eller, ”världsvan”, ”civiliserad”, ”estetiskt attraktiv” etcetera) beroende av att det alltid finns identifierbara människor i periferin. Det måste finnas en motbild som ”är” det jag inte sägs vara. En grupp människor som definieras med hjälp av negationer; ”De Andra” är inte överlägsna, inte världsvana, inte civiliserade, inte estetiskt attraktiva… Så samtidigt som jag besitter makt bara genom att råka vara ”vit” så besitter också thailändarna och burmeserna i Mae Sot makt, bara genom att råka vara ”icke-vita”.
För makten är beroende av normer och normer ser olika ut i olika kontexter. I Sverige tillhör jag knappast den högsta kasten. Där är många andra också ”vita” så hudfärgen blir plötsligt irrelevant när det gäller att urskilja mellan människor på de högsta trappstegen i samhället. Eftersom jag är kvinna halkar jag ned ett steg från det översta trappsteget och eftersom jag är en låginkomsttagare halkar jag ned ytterligare ett trappsteg. Spiralen nedåt fortsätter och till slut finner jag mig själv i en grupp människor med vissa privilegier men utan någon nämnvärd makt eller status.
Och jag tänker att det finns människor som på allvar hävdar att det inte längre är relevant att tala om klasser i Sverige. Att det finns andra människor som påstår att det inte finns någon barnfattigdom i Sverige. Att Sveriges statsminister hävdar att arbetslösheten i landet är obefintlig, bara man kollar på gruppen vita, medelålders män.
Det är lätt att frustrationen över sakernas tillstånd, tingens ordning, spiller över i hån och häcklande. Men, jag tänker att det inte är särskilt konstruktiva strategier för att bemöta existerande orättvisor. Framförallt är hån och häcklande härskartekniker. Maktdemonstrationer. Och vill man ha ett plattare samhälle, utan några ”härskare” ovanför sig, kan man rimligen inte söndra och härska själv heller. Det är svårt att kritisera Makten med maktdemonstrationer som det på egen hand utvalda verktyget.
Jag tänker återigen på mina iakttagelser i Mae Sot. De klatschiga slogans på engelska som jag ser överallt i staden. Och jag tänker att det inte är rätt att skratta. Det är svårt att förklara varför. För min egen skull behöver jag paralleller. Jag drar mig till minnes en scen i filmen Rush Hour 2, där skådespelaren Chris Tucker förlöjligar karaokesjungande kineser på ett gangstertillhåll i Hong Kong. I hans ögon kan kineserna inte passera som ”västerlänningar”. De ”gör” västerlänningar fel. De må ha valt en låt av Michael Jackson som de skrålar till och kanske är de också coola i de andra klubbesökarnas ögon, men Chris Tucker vet bättre. Han är amerikan på riktigt. Åskådaren som ser denna scen i filmen ställer sig omedvetet på Chris Tuckers sida och skrattar med honom – åt kineserna. Deras karaokesång smulas sönder från en trevlig utekväll till ett patetiskt försök att efterlikna det icke-kopierbara originalet. Och vi som ser filmen skrockar åt kineserna eftersom de tagit på sig för stora kostymer, som ”Vi” vet att de aldrig någonsin kommer att kunna fylla ut.
Men, det är inte bara när ”Den Andre” misslyckas i sin strävan att efterlikna ”Vi:et” som detta ”Vi” skrattar. ”Vi” tenderar också att skratta åt ”Den Andre” när denne bara ”är sig själv”. Jag tänker på det utslitna skämtet om kinakrogsägaren som frågar restauranggästen om det får lov att vara ”vållullal”. ”Vi:et” befinner sig i ett rum till tillhör ”Den Andre” och ”Vi:et” har äntrat detta rum i syfte att ta del av ”Den Andres” kultur – men likt förbaskat förväntar sig ”Vi:et” att ”Den Andre” ska tala ”Vårt” språk, inte sitt eget.
Sedan återvänder jag i tanken till talet om makt. Detta ”Vi” kan bara hysa sådana förväntningar i mötet med ”Den Andre” då ”Vi:et” utgör en icke-ifrågasatt och osynliggjord norm. Ser man bara patetiska karaokeversioner av västerländsk pop och vållullal som uttryck för ”andras” kultur så glömmer man att man själv också har en kultur. ”Vi:et” lever varken i ett vakuum eller i ett naturtillstånd.
Så, jag vänder mig inåt, tänker på ”min” kultur… och jag inser att jag hyser en inverterad vithetsönskan. För visst har jag solat och visst har jag köpt brun-utan-sol-produkter. Visst har jag färgat håret mörkare och visst har jag målat mina ögonbryn brunare och mina ögonfransar svartare. Vad ger mig då rätten att kritisera mina studenter, när jag ser deras hudkrämer med blekningseffekter?
Jag tänker att alla de fantasier vi människor bygger upp är sköra glashus med sprickor. Och genom sprickorna letar sig det obönhörliga ljuset från den hotande verkligheten in. Belyser tomheten i våra fantasihus, eftersom de är obebodda och ogästvänliga.
Och jag tänker… vem är jag att kasta sten i ett glashus med sprickor?
Angelika, BURMAUTSKOTTET
