Socialistiskt forum brukar vara allt vänsterfolks julafton. Mysfaktorn är på max och tjoanden från publiken hörs jämt och ständigt. Shoppinggalenskaperna kan mäta sig med Black Friday, kontanterna flödar (men nu tar Ordfront och Leopard förlag kort)! Jag brukade vara så lycklig att jag fick ont i huvudet, men stannade kvar tills sista föreläsaren stängt munnen. Folkmassan fick mig att tro att revolutionen var nära, eller i alla fall reformerna vi längtat efter.
Årets Socialistiska forum var en mardröm på många sätt för mig. Det handlar inte om att alla gått och blivit otrevliga eller att det var stopp i varenda toalett. Det hade också varit jobbigt, men nu var det att jag insåg något som inte varit synligt ur ett euforiskt tillstånd. Från morgon till kväll på de tre socialistiskt forum har det låtit likadant, från munnen på den enskilde femtonåriga medlemmen till Göran Greiders, ovanför samma svarta mjukisbyxor han hade på sig förra året. Det heter att vi ska ORGANISERA OSS.
Här har jag nu gått i år och mässat samma mantra, medan politiken blivit tråkigare och tråkigare. En liten duttreform här och där från regeringshåll har vi att glädja oss över. Men inga omdaningar, inga uppdaterade svenska modeller. Nu består mina möten av organisatoriska problem liksom den ständiga frågan om hur vi ska få folk att komma på våra workshops och föreläsningar. Det jag vill se är tindrande ögon som äntligen “förstår systemet” och vill “krossa det”, men det jag ser är Vårdguidens digitala lista över symtom för utbrändhet på alla mina partikamraters laptops.
Det finns faktiskt något som jag inte är stolt över i organisationen Socialdemokraterna och den övriga vänstern. I områden där organiseringen inte peakar kan det sitta trötta tjejer som har elva uppsatser att skriva, tre kurshelger att planera, ett extrajobb att sköta samt femhundra medlemmar att “organisera”. Vi har inte tid att tänka ut nya Rehn-Meidnermodeller, kanske på sin höjd ett reformförslag om att avskaffa vinster i välfärden. Precis som SSU Skånes distriktsordförande Agnes Kauranen skrev i Tvärdrag för några månader sen: “Vi kanske inte orkar för alltid”. Gubbarna som uppmanade oss till att ta initiativ, sitter där de sitter. (På socialistiskt forum blänger många dessutom stint, eftersom vi är sossar och inte kommunister).
Vilka är det som går på socialistiskt forum då? Var är dessa som säger att vi unga ska organisera oss? Efter en snabb kalkylering och slag på genomsnittlig hårfärg på publiken kom jag fram till resultatet grå. Längs väggarna i salen står dessa ungdomar som redan är organiserade. Åldersspannet mellan 30 och 50 representeras knappt.
En sak i år, var det jag inte hört förr på socialistiskt forum. Per Schlingmann (ja han som var partisekreterare hos Moderaterna) var med i ett panelsamtal om hur vi ska samla vänsterväljarna. Han sa att vi bör sluta titta bakåt, att retoriken om borgare och proletärer inte tilltalar alla i dagens postmateriella samhälle. När Göran Greider sa att “vi ska organisera oss”, påpekade Schlingmann att man inte sett mycket till samlad vänsterpopulism de senaste åren, trots marknadens framfart i samhället. “Vinster i välfärden till exempel! Det måste ju finnas hur mycket opinion att samla där att bygga motstånd med, men det har vi inte sett. Och, jag menar, det är ju bra för mig, men ändå. Lite förvånande.”
Rörelsen vi har och är idag, präglad av utbrändhet, rimmar dåligt med vår retorik om ifrågasättandet av arbetssamhället. Jag tror att det är dags att tänka nytt med vår organisation. Som det ser ut nu tror jag inte att vi kan nå det där jämlika samhället. Varje aktiv medlem, men framförallt de med förtroendeuppdrag, borde få ett tidtagarur och klocka tiden de pratar politik på riktigt per månad. Med fördel kan den samlade tiden som tjejer respektive killar får fram jämföras. Är det organisera sig, i gamla mått mätt, som är vägen till framtidens socialism?
Klara Larsson
Libertas redaktion
