Det gläder mig att jämlikheten har återvänt till det politiska samtalet, i någon mening, åtminstone på vänsterkanten; när ledande socialdemokrater talar om jämlikhet så har det ju slagit rot i tanken hos de breda vänsterlagren. Det jag uppfattar är dock att man gärna pratar om jämlikhet utan att faktiskt förklara vad man menar eller utan att faktiskt komma med någon policy som på riktigt leder till ett mer jämlikt samhälle. Och de försiktiga förslag som läggs pekar mer åt en liberal snällhetsideologi där staten inte är en förlängning av medborgarskapet utan en hjälporganisation för de svagaste, som inte klarar av att hjälpa sig själva.
Det som saknas är någon slags socialistisk analys. Jag är socialdemokrat så jag är både reformist och demokrat. Men jag har aldrig sett socialismen som ett samhällssystem; det är snarare ett sätt att förstå kapitalismen på. Och de senaste åren har kapitalistklassen fört en stenhård klasspolitik som väger om balansen från den kollektiva löntagarklassen till sig själva. Även socialdemokrater har varit en del i den processen, framför allt under 00-talet. Jag anser inte att poängen ska vara att se bakåt och försöka återskapa fornstora dagar, inte ens socialdemokratiska sådana, men jag vågar med stor säkerhet påstå att vågen var jämnare förr. Men det är ju snarare en öppning för framtida möjligheter än en nostalgitripp.
Jag menar inte att socialismen, så som jag tolkar och förespråkar den, handlar om att löntagarklassen ska ta över den position i samhället som kapitalistklassen har idag; den ska istället tas med samma seriositet. Det finns ingen anledning för löntagarklassen att söka kapitalistklassens manér och livsstil utan måste hitta en stolthet i sig själva som gör att de kan kräva sin rätt. Jämlikheten handlar inte om att alla ska vara exakt likadana; klassamhället består inte så mycket i att det existerar löntagare och kapitalister som i att löntagare och (framför allt) kapitalister inte accepterar varandra och varandras villkor. Det ska finnas en konflikt och båda sidor måste acceptera att den finns. Det är så vi, både som individer och kollektiv, kan uppnå framsteg, socialt, ekonomiskt och miljömässigt. För utan konflikten blir istället ingenting gjort.
Jämlikheten handlar alltså om att vi ska se varandra som en del i ett ekosystem, inte som i något slags deterministiskt krig där den ena sidan vinner och den andra förlorar. Vi existerar på grund av varandra och om vi tappar bort varandra så förlorar vi oss själva. Jämlikhet är ett gott självändamål eftersom, som John Kennedy sa, vi alla lever på den här lilla jorden, vi andas alla samma luft; vi ser alla fram emot våra barns framtid och vi är alla dödliga.
David Sindmark Hörnfeldt
ÖSSK
