Om sanitära olägenheter

Rosenbad-sommar

Moderaternas senaste utspel om att ställa invandring mot välfärd är skrämmande. Det bäddar för en blåbrun sörja efter valet genom att elda på rasismen. Foto: Martina Huber

 

“De är en sanitär olägenhet!”

 

Kvinnan talar om de bostadslösa rumäner som tydligen temporärt har slagit sig ned i Observatorielunden i Stockholm. Det var nyss, i början av juli. Hon som säger de här orden till mig talar skånska. Jag känner henne inte, har aldrig träffat henne förut. Hon kommer fram till mig på en gata i Vasastan och inleder en monolog. Jag arbetar. Hon framhärdar att hon bor på Östermalm, trots att jag inte har frågat henne om den saken.

 

Jag extraknäcker som brevbärare, och i detta näringsfång stöter jag på min beskärda del kokosnötter. Kokosnöten i Vasastan berättar att hon ringt Aftonbladet angående rumänerna i Observatorielunden. Varför hon gjorde det begriper jag aldrig riktigt. Men det hela mynnar alltså ut i att denna främling definierar rumänerna som sanitära olägenheter. Hon hävdar att de smutsar ner.

 

Försiktigt bemöter jag hennes rasism. Jag är ju i tjänst. Hur mycket valarbetare får man vara på arbetstid? Det borde inte vara så noga med det. Värre är väl att vara alldeles för mycket av en maskin på arbetstid. Hellre är jag anständig och arbetslös än anställd och feg. Ja, det kan jag förresten bedyra ända till slutet av månaden, då hyran ska betalas.

 

Rumänerna var alltså orena. “Ha det bra” kvittrade hon sedan, och gick sin väg. Men det var ju hon som var den sanitära olägenheten. Hon var en ideologisk sanitär olägenhet. En fläck på demokratins förkläde. En strukturell typ av smuts, som många nu för tiden försöker få att framstå som ren. Och de som bidrar till det här, rasismens normalisering, de är kokosnötter som man inte möter på gatan. Det är kokosnötter i riksdag och regering.

 

Högerns modersmål har alltid varit lögn, men vilken gränslös indignation kände man inte efter statsministerns tal här om dagen. Reinfeldt yttrade sig i den migrationspolitiska frågan. De flyktingar som är i antåg innebär stora kostnader, sa han. Så stora kostnader att hans parti, Moderaterna, inte ens kunde unna väljarna valfläsk – inga löften, inga reformer. Det är ett historiskt val i Sverige om några veckor, men flyktingströmmen tvingar alltså Reinfeldt och Borg att avstå från politiskt lock och pock. Ja herreminje.

 

Strategin är tydlig. Den härskande klassen vill förstås hellre att folket sparkar nedåt än uppåt. Då förblir det förtryckande systemet intakt. “Rör inte kapitalismen, rör inte förmögenhetsskatten! Titta på alla flyktingar! Och alla bidragstagare! Alla arbetslösa! Vilka kostnader de innebär!” Högern har alltid föredragit fascism framför socialism; låt gå att de koketterat med någon sorts liberal antirasism.

 

Sverigedemokraterna är således inte främst ett parlamentariskt stöd för regeringen Reinfeldt, utan primärt ett ideologiskt stöd. Ett parti som riktar udden mot de redan förtryckta håller dels vänstern upptagen, och dels förskjuts debatten. De verkligt samhällstärande – överklassen – tar lä bakom fascismens vedervärdiga gestalt.

 

Att Reinfeldt dessutom utnyttjar denna chans för att framstå som anständig och ansvarstagande – i och med att så att säga unna flyktingarna det utrymme som han inte kan unna väljarna – gör denna blåbruna röra rent kväljande. Efter att ha kört samhället i botten under åtta år
ger Reinfeldt alltså notan till flyktingar – människor i nöd.

 

Den sanitära olägenheten i Stockholm finns inte i Observatorielunden, den finns i Rosenbad.

 

Ludvig Fahlvik
Libertas

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *