I Dagens Nyheter pågår en debatt om hur överklassen inte behåller sin position genom meriter utan snarare livsstil. Här följer ett slags inlägg i debatten om konsekratin. Eller om ”ondskan” och om banaliteten, i Filmhuset i Stockholm, för ett par veckor sen.

 

Vi hade samlats en kväll för någon vecka sedan, för att lyssna till ett panelsamtal om ondska med utgångspunkt i Blecktrumman, i filmen och i Günther Grass roman. Vilka var vi? Vi var gamla människor mestadels. Och egentligen: det hände ingenting särskilt. Men jag tyckte väl det sa något om vår tid, och det var väl därför jag skrev ner det… Men visst, man kan ju invända, att vad skulle de alls sitta där och tala om ”ondskan” för, och varför skulle vi lyssna på det? Ett ord som inte används längre, och man konstruerar inga monument över kungar heller, och man bygger inga katedraler. Tiden har blivit komplicerad… ”Ondska” – jag vet inte ens om det finns något sånt. Jag har i alla fall ingenting att säga om det, jag heller. Det är inte det som är poängen, där svär jag mig fri…!

 

Det satt bara tre i panelen och de var unga och publiken var gammal, även om jag var där och andra också, som inte var det. Men publiken var alltså märkt av något, mestadels och böjda, och panelen var det inte. Därför lutade åhörarläktaren några ytterligare grader brantare mot scenen, och kanske att någon där därför också hade ”skådat rakt in i mörkret”… Men man märks väl ändå av tiden, även om man ingenting sett eller förstått. Det behöver ju inte betyda något, menar jag – det behöver ju inte innebära något problem. Och panelen satt också verkligen där, som om den visste hur man satt där. Alldeles obekymrat, menar jag, och avslappnat! Men när samtalsledaren tog ordet ondska i sin mun första gången, så sa han det, som om det handlade om någon gammal sexualmoral, eller något lika obegripligt (och dumt!). Han log. Och han kunde förstås inte göra annat – han var tillfreds, hans ansikte var obrutet. Han var ju som sagt inte trettio ens! Nej, jag vill verkligen inte ”peka ut” någon särskild i sammanhanget… Han hade hår som en lysande hjälm.

 

Vad som sen sas … Poängen är ju egentligen inte vad som sas. Det sas ingenting, men det är inte det som är poängen.

 

Samtalsledaren kom från Nobelmuseet och en av gästerna var också därifrån, och de var kollegor. Hon hade en gång skrivit ett akademiskt arbete om baksidestexter. När samtalsledaren presenterade henne sa han, att han mindes första gången de hade träffats, och att de pratat om hennes arbete då. Han skakade leende, nästan klentroget, på huvudet, och tittade upp mot oss, som om det redan var för långa tider sedan, den där gången. Som om han hade varit en annan människa då, fast det ju inte kunde ha varit så länge sen, och fast de var kollegor på samma arbetsplats. Nej, inte ens det sa han för att det betydde något, utan han sa det av andra orsaker.

 

Han sa att baksidestexter på romaner var ett väldigt intressant och ovanligt ämne. Men baksidan på Blecktrumman hade gästen sen inte läst, den kunde hon inte minnas. Att hon inte gjort det begrundade hon allvarligt inför oss. Vad tyder det på, sa hon helt uppriktigt, att hon inte gjort det? Och hon sa att det kanske berodde på att den varit så lång, och att hon då hellre ville ”dyka rakt in i berättelsen”. Om ondska sa hon att det ju var ett stort ord, och samtalsledaren kunde inte hålla med henne mer än han gjorde. Han hade en tendens att upprepa det gästerna sa, också för vår skull: ondska, det är ett väldigt stort begrepp.

 

Men egentligen talade de inte om ondska alls, det kan man inte säga. Utan de lade det ena benet över det andra… Vad de sa, som sagt, det betyder ingenting. De hade kunnat säga vadsomhelst. Men de betraktade (liksom redan lite på avstånd!) sitt samtal – det vill jag ändå ha sagt, det är ändå viktigt – som om det hade varit en dyr gammal vas, som om de rörde sig på de högsta höjderna. Ja, redan innan de sagt något alls, och bara satt i fåtöljerna under oss och drack mineralvatten, så såg de precis så på varandra. Hur de tittade på varandra, och hur de tittade på oss: lite medlidsamt. Det är viktigt.

 

När han tillexempel frågade henne, att om hon skulle beskriva Blecktrumman med tre ord, vilka tre ord hon då skulle välja? Och hon sa att i så fall skulle i alla fall ett av orden vara ”autentisk”. Ja, att ”autentisk” helt säkert skulle vara ett av tre orden

– Autentisk för dig?

– Ja, autentisk för mig också.

 

och de begrundade tyst detta. Och hon senare sa att boken, filmen även hade komiska inslag, att hon många gånger skrattat högt. Faktiskt – hon hade gjort det. Och samtalsledaren frågade, om hon mindes att han tidigare i deras samtal, bett henne beskriva allt med de där tre orden? Kanske kunde ”komisk” vara ett sådant ord, som man beskrev den med? framkastade han, liksom helt djärvt. Och hon sa att ja, kanske. Kanske skulle man faktiskt kunna beskriva den så.

 

Då, då sa hon det, som om de därmed kommit ”ytterligare ett steg på vägen”.

 

Det var en filmvetare där också, och samtalsledaren sa att man ”på kvällstidningsspråk” kanske skulle kunna kalla henne deras ”filmexpert”, och de skrattade, fast det ju egentligen var obegripligt, eller hur?, för hos dem fanns hela tiden rätt mängd humor och rätt mängd allvar och någonstans balans i allt och det var det viktiga.

 

Vad sa de om ondska, då? Men jag säger ju att det inte spelar någon roll…
Varför det inte spelar någon roll? Därför att allt de sa, sa de som om de i själva verket sagt något helt annat. Det var utbytbart, allt, mot helt andra saker. I alla fall… I Blecktrumman finns en scen med ett hästhuvud – den känner alla till, och de talade om den. Kanske, sa de, handlade den om ondska, i en vidare bemärkelse. Och där finns också en scen, där familjen Matzerath byter ut sitt porträtt av Beethoven mot Adolf Hitlers, och filmvetaren förklarade att där byttes ”konstnären, artisten ut mot Hitler, helt enkelt” och att det var en mycket stark bild som hade med ondska att göra.

 

Men jag vet inte … Hade den det?

 

Och samtalsledaren hade läst Hannah Arendt, och han sa att det var en tysk författarinna, och att nu när de pratade om det ondska, så kom han ”osökt” att tänka på henne. Och de gick vidare, och annars talade de inte om ondska egentligen, som sagt…

 

Nej, de hade bjudit in till panelsamtal och vi hade betalat pengar för att komma dit. Och ingenting sa de och ingenting hade de att säga. Allt de sa, det visste vi, men jag säger er igen: vad spelar det för roll? De hade studerat, men allt hade de lärt in i sig som cirkushästar. Visst hade de sett samtal om svåra saker, och fört dem själva kanske till leda. Och de hade lärt in rörelserna, lärt sig gå runt i ring. Lärt sig hur, och inte vad, men det kanske räcker? Vad det ena var och det andra, det kunde de inte skilja på – det visste de inte.

 

Men det gjorde ingenting. Cirkushästar, de är spända som stålvajrar, men de här slappnade av i sig själva och hade trevligt. Ge mig en bokmässa, sa de, så ska jag kasta mig upp på scenerna – alla scener – och se tankfull ut, men också skratta, ska jag göra. Jag ska vända mig mot publiken, sa de, och mina ögon ska säga: häng med!

 

Nej, det saknade betydelse, allt det där, för de satt där och de var vinnare. Och publiken var gammal och död om tio år och om de sa att ett av tre ord helt säkert var ”autentisk” och att ondska var ett väldigt stort begrepp, ja då var det så och på inget annat sätt. Eller tvärtom – sak samma! För sen frågade samtalsledaren sina gäster om det fanns någon skillnad mellan boken och filmen, och mellan filmen och boken. Och de talade om det, och de sa att det fanns både skillnader och likheter, och när man kunde se personerna blev det lättare att identifiera sig med dem. Och en av gästerna sa att hon faktiskt hade blundat under scenen med hästhuvudet, och det var humor och allvar och samtalsledaren hade handgjorda italienska skor och hans hår var brunt och fullkomligt slätt och tjockt – spelar det någon roll? Ja, kanske.

 

Nej, jag vet inte vad jag vill säga med det här, men på något vis har de ju hamnat där de hamnat, de som pratade där för oss, och de kommer ju fortsätta att klättra. Och det såg ut som det skulle, som Babel, men det gapade ju helt tomt! Trots att där satt intelligentsian och Nobelmuseet och ”studerat folk” på en statlig kulturinstitution. Det måste ju betyda något?

 

I slutet, alldeles i slutet, fick publiken ställa frågor. En gammal kvinna med långt vitt hår, reste sig och hon sa att hon hade en fråga om ondska, och hon frågade hela salen: Är inte ondskan mänsklig? Hon sa att när man såg flyktingarna som kommer till oss nu, fler än någonsin förut. Att kanske är det mänskligaste då, att välja det onda? Att inte välja det som är rätt, utan att det som är fel och ont, är det som ligger oss närmast, i hela vår tilltrasslade djupaste mänsklighet? Hon frågade det, och om det inte också var detta, som romanen av Günther Grass, handlade om.

 

Panelen blev förvirrad, men själv märkte den det inte, utan trodde hela tiden att den satt och log. Den sa ingenting förstås. Återigen, vad skulle den säga? Och samtalsledaren, till sist, såg upp mot kvinnan med ett gott humör, men också, någonstans, med ett oändligt medlidande, och han sa: ja, ondskan är ju ett väldigt stort begrepp! Han sa att man skulle kunna prata om det i månader, i veckor! Och att han trodde att hon ingenting hade förstått, det berodde egentligen inte på något brist hos honom själv. Han bara trivdes, helt enkelt, och var bara alldeles fullkomligt bekväm i sin samtalsledarroll. Och de gick vidare i programmet och panelen började prata om hästhuvudet igen, som det krälar ålar i, och som de både äcklades av och var förtjusta i.

 

Och jag vet inte om kvinnan har rätt. Jag hoppas att hon inte har det! Jag har ingenting att säga om ondska – detta hopplösa begrepp. Men kanske hade hon sett något, kanske borde man ha lyssnat? Men det förmådde de inte att göra, de märkte henne inte ens och hörde henne inte. Och det kan vi väl inte tillåta oss? Vi som studerar, vi som talar i mikrofoner – ja, oss också, handlar allt om – vi får inte bli för självtillräckliga. Och när vi säger något, vad säger vi då egentligen? Det är egentligen det jag vill ha sagt.

 

Olivia Skjöld

Libertas redaktion