Varför har tjejer
Så tunna röster
Varför har tjejer
Så svårt att höras
Orden inleder sången Vi måste höja våra röster, en av låtarna på skivan “Sånger om kvinnor”. Vid varje större SSU- eller S-student–evenemang som jag har varit på har en tjej rest sig upp och börjat att sjunga just de orden. Fler och fler stämmer in, tills dess att alla som identifierar sig som kvinnor stampar i golvet, klappar i händerna och sjunger att vi måste höja våra röster för att höras. En kollektiv styrka växer fram genom orden. “Sånger om kvinnor” gavs ut 1971. Skivan är sprungen ur 68-rörelsen och skapades som ett kollektivt projekt av Grupp 8. Skivan är en samling tonsatta vittnesmål om hur det var att vara kvinna i den tidens Sverige.
Me too är en kollektiv rörelse som vittnar om hur det är att vara kvinna i vår tids Sverige. Den har gett oss bekräftelse på att många, förmodligen alla, som läses som kvinnor på något sätt utsatts för sexuella trakasserier. Alla som läses som kvinnor lever sina liv med ett överhängande hot om sexuellt våld. Detta har alla kvinnor vetat långt innan Me too. Det vittnar varje oroligt sms som jag fått från mina tjejkompisar om, när jag har glömt att höra av mig när jag kommit hem efter att ha gått ensam en mörk kväll. Författare har skrivit om det, sånger har sjungits om det. Vi har pratat om det med våra kompisar, vi har skrivit om det på sociala medier, men på något sätt har vittnesmålen aldrig kopplats ihop, trots att de alltid funnits där.
Jag undrar, var kommer det vakuum som möjliggjorde me too-svallvågorna ifrån?
En förklaring kanske kan hittas i Carin Holmbergs bok Det kallas kärlek. Boken är en sociologisk studie av heterosexuella par som definieras som jämställda av andra och sig själva. Studien redogör i trots mot parternas uppfattning hur mäns överordning och kvinnors underordning reproduceras i dessa förhållanden.
Ett avsnitt i boken belyser hur mannen använder den maktposition han som man har, för att bestämma vad som är intressant att prata om, och vad som inte är det. Mannen tystar kvinnan genom att inte ge någon respons när hon pratar om något han tycker är ointressant. Holmberg skriver “Effekten av deras olika sätt att lyssna är att han till skillnad från henne kan förvänta sig att få respons när han talar”. Holmberg skriver “Genom att inte respondera tvingar man den andra till total underordning”. Kvinnor tystas inte bara i det offentliga, utan också i det som oftast ses som den mest kärleksfulla relationen i deras liv. Det finns något djupt störande och hemskt i detta, i mäns ovilja att lyssna på något som de tycker är ointressant för dem själva, även om det är en person som de säger att de älskar.
Vi har inte hållit tyst om sexuella trakasserier innan me too. Vi har berättat för män i vår närhet tidigare. Vi har försökt förklara pedagogiskt, och ibland har vi frustrerat skrikit att vi hatar män, men vi har berättat. Ni har inte lyssnat, oavsett. Det är inte svårt att dra paralleller till tystnadskulturen som råder kring sexuella trakasserier. Mäns oförmåga och ovilja att lyssna sträcker sig förmodligen längre än de heterosexuella parrelationerna.
Ett annat spår på “Sånger om kvinnor” heter Vi är många, skriven av Wava Stürmer. En vers lyder:
Men om vi stiger ut
och känner efter hur det känns
att vara väldigt många
som har det likadant
då verkar det mycket bättre
då känns det nästan som ett hopp
att nånting går att ändra på
att man faktisk kan säga stopp
Me too-rörelsen känns ända in i ryggmärgen. Att få se effekterna av att kollektivet kvinnor begär att vi ska bli hörda. Me too-rörelsen är ett intressant historiskt skeende, det känns som att förändring kan ske på riktigt nu. Holmberg skriver att först när det privata pratas om i politiska termer kan det börja ses som ett problem som delas av fler än en själv. Det är vad me too-rörelsen gjorde. Det privata gjordes politiskt.
Men samtidigt, något inuti som gnager. Vi har ju sagt det här förut. För varje förvånad man i mitt Facebookflöde undrar jag:
varför lyssnar ni inte bättre?
Malva Kauranen
Libertas redaktion
