På modet idag är att sätta gränser. Vi sätter gränser för det mesta. Den borgerliga tillvaron fostrar oss till att sätta gränser. Detta är ditt, detta är mitt. Det kan handla om det mesta. Ditt land, mitt land. Det kan också handla om gränsen för det privata – i en tillvaro där inget får vara politiskt. Som idag.

Det handlar om samhälleliga gränser, så som vad och vem man får exploatera. Idag finns knappt sådana gränser.  Och i kontrast till det bygger vi istället väldigt stora, höga, bepansrade och gevärsbevakade gränser. Som för att fylla ett tomrum. Idag skjuter vi flyktingar som flyr för sina liv, vi stänger dörren i ansiktet på dem utan att blinka.

Vi fyller tomrummet av brist på gränser med ögonblick som borde ha skapat tomrum i våra medvetanden, men som idag är normaliserade. Det finns andra gränser också, i samma genre. Gränser som säger att du inte får förenas med din familj när du är i trygghet om du mot all förmodan lyckas ta dig in i vårt land.

Och om du skulle få förenas med din familj så är det på villkor att du kan försörja dem. Det ansvaret har samhället avsagt sig. I samma stund som den avsade sig ansvaret, i samma stund upprättades ännu en gräns – mot anständigheten. En gräns signerad regeringen (S): Det där är ditt land, det här är mitt land.

Alexander Petersson

Libertas redaktion