Idag finns ett allmänt hat mot etablissemanget. Partier och politiker världen runt som profilerar sig som “anti-etablissemang” får ökat stöd. Detta gäller främst fascister och högerpopulister som till exempel Trump, Åkesson och Le Pen. När Trump vann valet i USA menade Åkesson att det var ett slag mot etablissemanget och ett tecken på att “eliten” måste börja lyssna på vanligt folk. Men Trump är långt ifrån en man av folket och att hävda något annat är ytterst missvisande. Tvärtom skulle en kunna säga att han är etablissemanget personifierad, med sin extrema rikedom och långa karriär inom storföretag. För det är trots allt storföretagen som har mest att säga till om idag, genom sin lobbyism och den dominerande marknadsekonomin.
Därför är det viktigt att inte glömma vad definitionen av ordet “etablissemang” egentligen är – en social minoritet med en dominerande ställning inom en nation eller ett samhälle. Den sociala minoritet som idag styr är de rika, det är de som utgör eliten. De styr stora delar av samhället bland annat genom att deras ideologi upprätthålls av den borgerliga hegemoni som genomsyrar de kapitalistiska länderna. Många stora medier, både i Sverige och i omvärlden, har en borgerlig agenda, samtidigt som företagen har ett stort inflytande på politiken. Den brittiske vänsterskribenten Owen Jones skriver väl om detta i sin bok Etablissemanget – och hur de kommer undan med allt från 2014.
Alltså är anti-etablissemang egentligen något för vänstern att driva, med allt vad det innebär. Folk är trötta på att tvingas gå igenom kris efter kris. De är trötta på att förlora jobbet och samtidigt se hur välfärden urholkas. Högern utnyttjar detta missnöje och presenterar en problemformulering där skulden läggs på invandringen och “etablissemanget” som låter detta ske. Just Owen Jones tar upp ett bra exempel i nämnda bok. Han berättar om UKIP, ett brittiskt populistiskt parti som profilerar sig som anti-etablissemang. Jones skriver om hur motsägelsefullt den självpåtagna positionen är, då partiets politik i högsta grad gagnar den rika eliten, eftersom de drivit frågor som platt skatt och nedrustning och privatisering av den offentliga sjukvården. Självklart är det dessutom invandrarna som får ta skulden för Storbritanniens alla svagheter. Denna beskrivning av samhällsproblemen är felaktig.
Det riktiga samhällsproblemet är kapitalismen och de som upprätthåller systemet. Vänstern måste nu ta vara på denna kunskap och använda den både praktiskt och retoriskt för att krossa högerpopulisternas falska beskrivning av samtiden. Arbetslösheten och den försämrade välfärden är inte invandringens fel. Därför måste Socialdemokraterna vara tydligare med att det är utförsäljningarna och vinstjakten som förstör välfärden, istället för att ställa marginaliserade grupper mot varandra så som högern gör. Invandring och en bra välfärd är ingen motsättning. Vi måste stoppa högerpopulisterna från att vinna över folket på deras sida med hat riktat mot vad de anser vara “etablissemanget” och istället själva komma med en tydlig problemformulering.
Selma Haskovic
Redaktionen
