Libertas Liss Jonasson har läst Jenny Wrangborgs diktsamling Vad ska vi göra med varandra. Foto: Lasse Ottosson.

Innan jag slog upp Jenny Wrangborgs senaste diktsamling Vad ska vi göra med varandra var jag övertygad om att den skulle vara allt jag önskar av Wrangborgs poesi: skarp samhällsanalys och skildringar av klassamhället. Och visst fick jag analyser och skildringar, men på ett annat sätt än det jag läst av Wrangborg tidigare.

I Kallskänken, Wrangborgs debut, möter vi arbetsplatser, kollektiv och gemenskap mot förtryck. Vad ska vi göra med varandra är i stället inåtvänd, berättad från ett hem och en samlevnad som knakar i fogarna.

Wrangborg beskriver vad som händer med mänskliga relationer i en segregerad,  stressig storstad. Hur det tär på psyket att flytta runt mellan andrahandskontrakt och aldrig skriva sitt namn på dörren. Att följa världen utanför bara genom flimrande TV-ljus och på nätet, kanaler som är lätta att stänga av. Den kollektiva kampviljan vi mötte i Kallskänken är reducerad till individer som inte riktigt orkar kämpa längre.  ”Mycket talar för att vi måste resa oss upp/ Upplopp och kravaller i mina drömmar inatt”. Men det är upplopp och kravaller som aldrig tar sig längre än till drömmarna.

Jenny Wrangborg är som bäst när hon uppmanar till kamp på ett sätt som kan få till och med den gråaste gråsosse att vilja ställa sig på barrikaderna. Det gjorde hon i Kallskänken. Men i Vad ska vi göra med varandra kan vi möta en verklighet som kanske är lättare att relatera till. Det handlar om kärlek och svek. Om att ha blivit lovad ett modernt välfärdssamhälle men i stället befinna sig i ett kallare land.

Vad ska vi göra med varandra är kanske inte den skarpa uppmaning till kamp som vi hade förväntat oss. Men det är betydligt mer personligt och nära. Det är kanske lite av en framtidsdystopi i nuet. En beskrivning av den apati vi alla kommer möta om den kampvilja som finns kvar går förlorad.

Liss Jonasson