Trots att valet var för över en månad sedan svävar vi fortfarande i ovisshet om hur Sverige kommer att styras. Men oavsett vad som händer i regeringsbildningen måste vi stå fast vid en sak: Socialdemokraterna måste återigen bedriva en politik för att drastiskt minska klyftorna, skriver John Mogren Olsson

1980 var Sverige det mest jämlika industrilandet på jordens yta. Inget annat utvecklat land, vare sig före eller efter, har någonsin varit så jämlikt. Detta från att 100 år tidigare ha varit ett av Europas fattigaste länder. Det är nog det närmaste mänskligheten har kommit till ett rättvist samhälle. Att vara en del av det arvet är vad som gör mig stolt över att vara svensk, och särskilt över att vara socialdemokrat.

Det var detta, det jämlika samhället, som jag tillsammans med tusentals kamrater knackade dörr för. Tillsammans lyckades vi rädda Socialdemokratin från total katastrof. Men att vi nu sakta rullar ned för en backe, snarare än att puttas över ättestupan är inget att jubla över. Faktum kvarstår att detta var vårt sämsta val sedan arbetare fick rösträtt. Det är inte heller en ursäkt att socialdemokratin går dåligt i hela dagens Europa, för det är nämligen ingen naturlag. Socialdemokratins misslyckande är en naturlig konsekvens av att den i land efter land följt ett nyliberalt marknadskonsensus i strid mot sina ursprungliga värderingar.

Sverige är inget undantag. Fram till nyligen hade vi i 30 år bedrivit en form av nyliberal socialdemokrati, som betonat vår brist på handlingsutrymme gentemot marknaden och förlikat sig med att inkomstojämlikheten ökat snabbare hos oss än i något annat OECD-land, delvis på grund av vår egen politik. Statsvetaren Cas Mudde tror att denna process gått så långt att socialdemokratin inte längre kan återfödas inom socialdemokratiska partier. Men genom att driva en mer ambitiös jämlikhetspolitik under denna valrörelse har vi tagit våra första stapplande steg mot att motbevisa honom.

Men vi kan inte vara nöjda. Socialdemokratins existensberättigande är kampen mot klassklyftorna. Sveriges förmögenhetsfördelning har börjat likna den extrema ojämlikheten i Brasilien och USA.Trots det avskaffade Socialdemokraterna arvsskatten, och försvarade att Sverige blivit ett land där de rikas förmögenheter var skattebefriade. Detta måste förändras, helst igår. För ojämlikhet är inte bara en siffra. Ojämlikhet är lidande på strukturell nivå. Den tar sig inte bara uttryck i inkomster och rikedom. Den visar sig i prekariatets usla arbetsvillkor, i den tandlöse gubbens mun, och i den utförsäkrade kvinnan som måste gå tillbaka till det städjobb hon inte längre kan utföra.

Tyvärr kommer det inte föras någon stark fördelningspolitik under de närmaste fyra åren. Klyftorna kommer att fortsätta öka. Även för liberaler med humanistiska värderingar är det svårt att leva med detta, och därför försöker man ignorera eller förminska det. Men det är endast möjligt så länge frågorna är osynliga i den offentliga debatten. Det kan vi inte tillåta. Under de närmaste fyra åren måste vi stöpa om det politiska landskapet. Varje debatt, varje möte, varje förslag, varje intervju, måste knyta an till vår tids ödesfrågor, skenande klassklyftor och en stundande klimatkatastrof, och att dessa är politiska val som vi kan ändra på.

Viljan att bilda en regering kan inte innebära att kritiken mot ojämlikhet tystnar. Sättet man vinner förtroende är genom en övertygande berättelse kring sin egen politik, inte genom att anpassa sig till sina motståndare. Därför måste vi stärka höger-vänsterkonflikten i politiken, oavsett vilka kompromisser och blocksamarbeten vi ingår. Vi måste bryta tidigare praxis och aktivt kritisera innehållet i våra egna kompromisser, och samtidigt komma med en helt annan vision för vårt samhälle. Det kan tyckas omöjligt, men samtidigt är det helt nödvändigt för att kunna revitalisera vår politiska rörelse.

Om vi lyckas med det, då kan vi än en gång bli världens mest jämlika land.

John Mogren Olsson