(O)berättigat medborgarskap

bildnad3

 

Nadab Abraha skriver om det nakna livet och om det autentiska livet, och om hur vissa tillåts vara medborgare, och andra bara människor.

 

Det dolda glappet mellan födelse och nation har trätt fram i det mediala etablissemanget. Före 2015 bestod det av helsidor i alla möjliga tidningar, ”nya rekord” uppstod i antalet flyktingar och nya blocköverskridande överenskommelser och så vidare. Med tiden har artiklarna förskjutits till små kolumnerna bredvid skvaller om det svenska kändisskapet. Det utgör ett grått orosmoln som i själva verket skymtat i periferin ända sedan folkomröstningen 1994 om ett svenskt EU-inträde. Det har varsamt inväntats av Sverigedemokraterna för att en dag kunna plockas fram, och leda i bevis att EU hotar den svenska moderna suveräniteten.

 

Olyckligtvis har flyktingfrågan alltid utgjort ett oroande element för de moderna nationalstaterna. Flyktingen i sig problematiserar situationen genom att bryta kontinuiteten mellan människa och medborgare, mellan födelse och nationalitet och försätter därmed den ursprungliga definitionen av den moderna suveräniteten i kris. Genom att påvisa, det vi marxister påpekat i flera decennier, glappet mellan födelse och nation, får flyktingen för ett ögonblick det nakna livet att träda fram på den politiska scenen.

 

Blod och jord är ett begrepp konstruerat av Alfred Rosenberg, NSDAP:s ”chefsideolog”, som kortfattat skulle kunna sägas sammanfatta den nationalsocialistiska värdåskådningen, men än idag utgör det även grunden för några oskyldiga paragrafer i lagboken. Det vill säga, att det land individen är född i, alternativt dennes föräldrar, förblir denne individs nationalitet. Nationalsocialismen förblir då en omdefiniering av relationen mellan människan och medborgaren, och hur paradoxalt detta än må verka, blir det fullt begripligt att skapa en dikotomi mellan individerna som bor inom det givna territorium och de som bor utanför. Men som marxister tänker vi utanför dessa paradigmer, vi ser inte nationsgränser som något objektivt. I relation till detta bör man förstå att statens politiska objekt har övergått från territorium till befolkning. Ett exempel på förskjutningen, men som även skulle kunna ses som en katalysator för själva diskussionsämnet, är boken Kris i befolkningsfrågan av Alva och Gunnar Myrdal från 1934. Medan Europa snart skulle falla sönder under det andra världskriget, ger boken tvärtom förslag på rekonstruktioner inom statens socialpolitik och inom befolkningsfrågan! Boken ställer upp identitetspolitiska frågeställningar för sin samtid och för framtiden, inom det inomstatliga territoriet likaväl som utanför.

 

Alltså måste vi kunna ställa bägge dessa entiteter – människa och medborgare, födelse och nationalitet – i relation till varandra. Å ena sidan investerar vår stat, oavsett om det är en socialdemokratisk regering eller ej, på ett massivt sätt i det naturliga livet. Staten särskiljer i själva sitt inre det autentiska livet, medborgaren, från ett liv berövat allt politiskt värde. Motpolen till detta är de mänskliga rättigheterna, som från början endast hade mening som en förutsättning för medborgarens rättigheter, men som nu allt mer skiljs från dessa rättigheter, för att användas utanför medborgarskapets ramar i syfte att representera och skydda det nakna livet. Det som allt mer förflyttas till nationalstaternas marginaler, för att till sist omformuleras till en ny nationell identitet. Vilket även är inledningen till ett av våra samtida största politiska diskussionsämne – integrationsdebatten.

 

NADAB ABRAHA

SSK

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *