Nyliberalismens misslyckande i södra Afrika

afrique

 

Libertas besökte i våras Namibia för att träffa organisationer som arbetar för ökad demokrati, fackliga rättigheter och för att förbättra kvinnors situation. Simon Andersson analyserar läget i det postkoloniala Namibia, ett av världens mest ojämlika länder.

 

1982 berömde ekonomen Milton Friedman Chile som ett ”ekonomiskt mirakel”. 30 år senare har Friedmans ekonomiska modell spridits över hela världen – med katastrofala följder för världens folk. Å ena sidan har vi blivit mer beroende av varandra vilket skapat handel och ömsesidiga beroenden. Å andra sidan har de ekonomiska klyftorna växt obönhörligt vilket skapat misär och arbetslöshet. Den nyliberala ekonomiska modellen har visat sig vara oförmögen att lösa de svåra problem som världen och Afrika står inför.

 

efter Europas kolonisering präglas Afrika fortfarande av fattigdom, våld och alienation. För de gamla kolonialmakterna är kontinenten numer oftast inte mer än ett objekt för välgörenhet och en tillhandahållare av råvaror, mer än en jämlik handelspartner. Kolonialmakterna har lämnat efter sig svaga nationalstater som inte förmår skapa jämlika samhällen.

 

Afrika har stegvis befriats från sina forna förtryckare. Men efter den massiva mobiliseringen mot kolonialmakt och apartheid har ett organisatoriskt och politiskt vakuum uppstått. Utländskt kapital såg möjlighet till nya samarbetspartners i de makteliter som skapades i de nya staterna. Resultatet blev en nyliberalism som till synes var ostoppbar. Sovjetunionen föll och därmed dess satellitstater i Afrika.

 

Chiluba-syndromet – att postkoloniala makthavare inte är särskilt mycket bättre än sina imperialistiska föregångare, kan här anses vara ett viktigt begrepp. Frederick Chiluba, Zambias förste demokratiske president, har fått ge namn åt fenomenet. Zambia var vid hans regeringstid en av världens mest skuldsatta länder. Han anklagades för korruption och för att göra om lagar till sin fördel. Enligt mångas uppfattning var hans styrelsesätt inte bättre än det enpartistyre som tidigare rådde i landet, eller med det brittiska kolonialväldet innan 1964. Södra Afrikas makthavare fick inte förutsättningarna att lösa problemen.

 

Västvärlden hade länge monopol på bistånd till och handel med Afrika. Men västs särställning har luckrats upp i takt med Kinas, Saudiarabiens, Indiens och Brasiliens nya roll på världsmarknaden. Afrikanska ledare uppskattar Kinas icke-inblandningsprincip. Kina bryr sig inte om inrikespolitiken hos de länder de investerar i. Samtidigt håller denna suveränitetslinje på att urholkas. Kinesiska företag vittnas bygga murar om sig och försvårar lokala myndigheters arbete att kontrollera verksamheten.

 

I namibiska huvudstaden Windhoek har ett kinesiskt område med företag och kinesiska medborgare växt fram i stadens utkanter. Detta kan tolkas som att de afrikanska ländernas suveränitet över sitt eget territorium äventyras i utbyte mot ekonomiska vinster.

 

Det är lätt att anklaga till exempel ANC i Sydafrika för att ha misslyckats. Arbetslösheten är hög, kriminaliteten katastrofal. Sydafrika är världens minst jämlika land. Men betänk då att även om ANC styrt med absolut majoritet i 20 år har en annan ekonomisk makt fått diktera villkoren för landets utveckling. Precis som i Namibia har världsekonomin påtvingat ekonomiska avregleringar vilket minskat folkets inflytande över samhällsutvecklingen.

 

Även om SWAPO, det socialdemokratiska regeringspartiet i Namibia, och ANC kontrollerar majoriteten av sina parlament, kontrollerar de inte staten.

 

Frågan är om Afrika kan gå en ny tid till mötes, med egen processindustri och forskning.

 

Vi mötte organisationen Forum for the future (som jobbar för att öka det demokratiska inflytandet för marginaliserade grupper i Namibia) i en enkel lokal strax utanför Windhoek. Efter ett samtal med Samson Ndeikwiila, som jobbar för organisationer, visade han oss runt i en av Windhoeks kåkstäder, Havanna.

 

– Namibia är ett medelinkomstland, så hur kan så många bo så här? undrar Samson Ndeikwiila. Det finns rikligt med uran, diamanter, koppar och många andra mineraler, men ägandet över dessa finns hos utländska aktörer.

 

Det går inte att säga hur många som bor i de informella kåkstäderna. Tiotusentals människor bor i plåtskjul runtom huvudstaden. Så långt ögat kan se står här primitiva bostäder uppställda i den karga terrängen. Det är en surrealistisk syn. Här har ett eget samhälle växt fram, skiljt från det officiella. Det finns restauranger, livsmedelsbutiker och barer i amatörmässigt utförda plåtbyggnader. Även om kåkstäderna till ytan verkar organiserade saknar människorna här socialt skyddsnät. Försök från regeringens sida att ”formalisera” kåkstäderna – bygga varuhus och lägenhetskomplex – har avfärdats av invånarna. Enligt Ndeikwiila värderas ägandet av ett eget hus högre än möjligheten att bo i ett hyreshus.

 

Forum for the Future arbetar med de lokala invånarna och försöker få dem att bli medvetna om sin ställning i samhället och sin rätt att organisera sig politiskt. I samarbete med bland andra Olof Palmes internationella center och Heinrich Böll-stiftelsen utvecklar de projekt som främjar demokrati, jämställdhet och samhälleligt deltagande i kåkstäderna. Men FFF möter också svårigheter i en tid när biståndsgivarnas budget måste skäras ned.

 

Samson Ndeikwiila är ledande i organisationen och förklarar att man försöker länka ihop lokala aktivister. Förhoppningen är att en socialdemokratisk välfärdsstat ska kunna upprättas. Men problemen är stora. Kåkstäderna saknar sanitet och grundläggande infrastruktur. Barnen har långt till skolan och torkan är svår i hela landet.

 

FFF stöttade oberoende kandidater i lokalvalen 2015, men endast en kandidat fick plats. Organisationen värdesätter politisk pluralism; det styrande socialdemokratiska partiet SWAPO fick i senaste parlamentsvalet över 80 % av rösterna och det finns ingen trovärdig opposition, vilket anses hota den politiska mångfalden. Samtidigt är valdeltagandet lågt vilket ger tveksam legitimitet till regeringen.

 

Att Namibia är ett väldigt ungt land märks. Demokrati har kommit före en ordentlig statsförvaltning. Innan 1990 hade människor inget klart koncept om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. “Under den förste presidentens regeringstid visste människor inte om de fick tala fritt. Nu med den tredje presidenten har folk faktiskt börjat göra det”, säger Samson Ndeikwiila.

 

Namibias historia av kolonialism är brutal. Tysk och sydafrikansk ockupation lade ägandet över jordbruket i fåtalets händer. Omkring 20 % av bönderna ägde 75 % av jordbruksarealen. En viktig fråga på agendan har därför varit landfrågan, något som SWAPO-regeringen ville ta tag i efter självständigheten 1990. Den rådande föreställningen är att en stor del av jordbruken är olagligt övertagna av kolonialherrarna och att de rättmätigt ska ges tillbaka till ursprungsbefolkningen.

 

Men SWAPO:s linje har varit att de privata markägarna frivilligt ska sälja sin mark. Till skillnad från Zimbabwe har man inte velat expropriera privat mark för att undvika att uppröra väst.

 

1995 antogs Namibias plan för landreform. Lösningen baserades på tre steg. Dels skulle regeringen köpa gårdar från kommersiella jordbrukare och distribuera dessa till människor med mindre resurser. Dels skulle en statlig bank ge lån med lägre räntor till den landlösa majoriteten. Slutligen skulle kommunalt ägd mark delas upp av lokala ledare. Från 1990 till 2007 har 800 jordbruk redistribuerats till den svarta befolkningen. Detta motsvarar ungefär 12 % av de kommersiella gårdarna.

 

Under åren har en alltmer vital reaktion mot den långsamma processen flammat upp. 2014 uppmanade tre ledande i SWAPO:s ungdomsförbund att alla landlösa skulle ansöka om land. Gensvaret blev enormt. Över 14.000 ansökningar kom in till Windhoeks stad. De tre frontfigurerna – Amupanda, Kambala och Nauyoma – använde både sociala medier och SWAPO:s ungdomsförbunds befintliga organisation för att nå ut. I november 2014 ockuperade de en bit land och angav de höga hyrorna och nepotism i kommunen som skäl för att ta makten i egna händer.

 

De blev tvungna att lämna sina uppdrag i SWAPO när de fyra mäktigaste i partiets centralkommitté beslutade att utesluta dem. Men de hade redan skapat en massrörelse som kom att gå under namnet Affirmative Repositioning.

 

I maj 2016, samtidigt som Libertas resa, stod det klart att AR-trion vann en rättegång mot partiet och att de skulle återfå sina medlemskap. Men vissa bedömare menar att AR har förmågan att bli ett eget parti.

 
Michael Akuupa är ny direktör för tankesmedjan och forskningsinstitutet LaRRi, som grundades av fackföreningspionjären Herbert Jauch. LaRRI får stöd av bland andra OPC för att forska kring den informella sektorn och arbetsvillkoren. Regeringen har använt sig av institutets resultat, men verkar samtidigt frisera siffrorna. Enligt Akuupa arbetar 40 % av det aktiva löntagarkollektivet i den informella sektorn. De saknar arbetsrättsligt skydd.

 

Den privata formella sektorn sysselsätter omkring 20% och består ofta av familjeföretag i den vita befolkningen. Och de vitas dominans i ekonomin är fortfarande stark. “Vita män verkar vara mer representerade i företagen”, säger Akuupa.

 

Men den absolut viktigaste frågan är landfrågan, där vissa grupper hotat med militanta åtgärder. Regeringen har efterhand insett att frågan måste lösas. “Staten lever på kredit, men BNP är hög. Ägandet över industrin ligger ju i några fås händer. Ungdomarna är otåliga över regeringen saktfärdighet i landfrågan. Om inget görs riskerar den att destabilisera hela landet i grunden”, enligt LaRRI-direktören. Akuupa pekar också på de växande informella bosättningarna. “Kåkstäderna når ju ut till bergen. De unga accepterar det inte längre”

 

Högt upp i Windhoek, vid slutet av Fidel Castros gata, vakar en staty av Namibias första president Sam Nujoma. Han håller upp konstitutionen med sin högra hand. På samma ställe stod tidigare ett tyskt monument – en fältherre till häst, med ett gevär i sin högra hand. Namibia har ersatt våld och imperialism med representativ demokrati, men de har inte erövrat demokratin fullt ut. Om södra Afrika ska få demokrati i politisk, social och ekonomisk mening krävs att de ges verktyg att påverka ekonomiska krafter i landet.

 

afrika

 

Södra Afrikas problem är västvärldens samvetsskuld. I dessa stater kom demokratin före ordningen. Om inte korruptionen stoppas har dessa ingen möjlighet att bli starka nationalstater. De kommer förbli förfallna och svaga institutioner med lågt folkligt förtroende.

 

Men framförallt blir frågan om ägandet central. Om inte folket äger mineralerna och fabrikerna, hur ska de då kunna befria sig en gång för alla från kolonialismen?

 

Simon Andersson

Libertas redaktion

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *