Vi kan inte tuta och köra på som vanligt, inte ens med till synes miljösmarta bilar. Vårt resande måste förändras i grunden. Det menar Johanna Salmi, S-studenters förbundsstyrelse.
En hel höst av diskussioner om Bromma flygplats och Förbifart Stockholm har passerat. Det hade kunnat vara en debatt om hur vi vill transportera oss i staden i framtiden eller om det är rimligt att inrikesflyget ökade 2014. Istället blev det en tävling i att vara mest för eller emot projekten. Klimatfrågan som borde ha varit superaktuell diskuterades knappt.
Att det i månader har pratats om ett vägbygge och en flygplats utan att klimatfrågan knappt nämnts är inget annat än absurt. Transportsektorn är nämligen den enskilda sektor som bidrar mest till Sveriges nationella koldioxidutsläpp. Eller som Annie Lööf (c) säger det: transportsektorn är det svarta fåret i klimatpolitiken.
Inrikes transporter svarar för nästan en tredjedel av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser. Om även utrikes sjöfart och flyg tas med, står transporterna för nästan hälften av de svenska utsläppen.
Vilken politik vi för inom transportsektorn är alltså avgörande för hur väl vi kan uppnå våra klimatmål. Ofta får en höra att det inte är transporterna i sig som är problemet, utan vilka bränslen man använder. Det är ett resonemang som hörs från alla möjliga håll men ingen driver den linjen lika hårt som Centerpartiet. Att värna individens frihet blir med Centerpartiet att värna bilen och flyget. Detta eftersom man som Annie Lööf sa i Ekots lördagsintervju 29 november 2014, ”inte ska straffa ut de fordonen”. För att ändå kunna kalla sig Alliansens gröna röst så menar partiet att det är de ohållbara bränslena som är problemet.
Denna idé, som blivit en grundbult i Centerpartiets miljöpolitik, avfärdas dock av Naturvårdsverket. De är tydliga med att bättre teknik och energieffektiviseringar inte räcker. För ett långsiktigt hållbart transportsystem menar myndigheten att det är nödvändigt att ändra våra beteenden och planera samhället smartare. Trafikverket är inne på samma linje och framhåller att vi behöver minska biltrafiken i Sverige med 20% till 2030 jämfört med 2010 om klimatmålen ska kunna uppnås.
Det är alltså tydligt att ny teknik med mer hållbara bränslen inte räcker. Vi måste minska trafiken. Det finns flera anledningar till att en av Centerpartiets viktigaste miljöpolitiska idéer helt enkelt inte stämmer.
Tanken att det existerar ”hållbara bränslen” är i sig tveksam. Självklart är det så att tekniken utvecklas och att nya, renare bränslen tas fram. Dock har även mer hållbara drivmedel sina nackdelar. Som exempelvis när stora markarealer som kunde använts för matproduktion istället tas i anspråk för biobränsleproduktion.
Tillverkningen av batteribilar och elhybrider släpper ut långt mycket mer koldioxid än motsvarande produktion av dieselbilar. Även bränsleproduktionen till batteribilarna innebär en betydande klimatpåverkan. Riksrevisionens rapport ”Potential för ny fordonsteknik och förnyelsebara drivmedel” jämför koldioxidutsläppen ur ett livscykelperspektiv från en batteribil i jämförelse med en dieseldriven bil. I livscykelperspektivet inkluderas utsläpp från körning, tillverkning av fordonet och tillverkning av drivmedel. Rapporten visar att batteribilen 2020 troligen ligger på mellan hälften så stora till ungefär lika stora koldioxidutsläpp som dieselbilen ur ett livscykelperspektiv. Det innebär att även om en teknikomställning kommer minska utsläppen, så är koldioxidutsläppen betydande även från elbilar.
Vissa drivmedel är dessutom svåra att ersätta överhuvudtaget. Forskning pekar på att det trots drivmedelsutveckling kommer vara svårt att i stor skala ersätta fossila bränslen med mer kretsloppsvänliga bränslen inom flyget och sjöfarten. Om trafiken dessutom ökar, vilket den antas göra enligt trafikprognoserna, så kan det äta upp effekterna av ny teknik och innebära att de totala utsläppen ändå inte minskar. I Stockholm beräknar Trafikverket att trafiken fördubblas mellan 2010 och 2030 och i riket beräknas ökningen bli totalt 26 %. Endast i tre län beräknas trafiken minska.
Det är tydligt att Centerpartiets dröm om att det räcker att främja vissa bränslen inte duger. En hållbar transportpolitik måste också innebära politik för minskad trafik. I sin bok ”Klimatet och välfärden” skriver Staffan Laestadius, professor vid KTH, om att den individuella frihet som nyliberalismen fokuserar på, i grunden är bilbaserat. Så det är kanske inte så konstigt att Centerpartiet driver en politik där den typen av frihet kan upprätthållas. Däremot är det anmärkningsvärt att de kallar det för en grön politik.
Eftersom vi vet vad som behöver göras och de politiska lösningarna redan finns borde det inte vara så svårt. Hösten visade tyvärr att det inte bara är svårt att driva en hållbar transportpolitik, utan närmast omöjligt. Året inleddes med att byggandet av Förbifarten, som kommer leda till ökad trafik och som innebär att de nationella klimatmålen antagligen inte kan uppnås, återupptogs. Bromma flygplats värnas av de flesta politiska partier trots Stockholms bostadssituation och trots att det som Laestadius påpekar, är en klimatpolitisk nödvändig åtgärd att merparten av inrikesflyget avvecklas.
Att transportsektorn ska vara klimatpolitikens svarta får är inte en naturlag. Men den kommer inte heller att sluta vara så om vi inte upphör med övertron till ny teknik. Och ju snabbare vi överger dagens koldioxidvänliga inriktning inom infrastrukturpolitiken, desto bättre.
Johanna Salmi
S-studenters förbundsstyrelse
