S-studenten Alexander Petersson spår en dyster framtid i spåren av valresultatet. Framförallt är han orolig för normaliseringen av SD och rasismen. Foto: Pontus Lundahl

Bänka er! Nu har vi att vänta oss minst fyra år till med en i all säkerhet borgerlig politik, om än mildare än den under regeringen Reinfeldt förda de senaste åtta åren. För det parlamentariska läget tycks nu tvinga oss att sätta oss i knät på borgerligheten. Ett moment 22, där vi för att undvika att göra oss beroende av sverigedemokratiskt inflytande måste samarbeta över blockgränserna, samtidigt som det just är bilden av en politisk arena där konfliktlinjerna suddas ut som utan rimligt tvivel får fascismen att gro, i samverkan med ökade klassklyftor.

Och bättre blir det inte av att de 13 procent stora mandatet som fascistpartiet numera sitter med i riksdagen förmodligen även är resultatet av en normaliseringsprocess – utöver den förda politiken de senaste 30 åren oavsett färg på regering, som slagit mot arbetarklassen – som bara kommer att fortgå i och med det nu ökade mandatet. Men vi slår oss ändå för bröstet över att 87 procent av de röstande inte röstade fascistiskt i riksdagsvalet. Förra gången, 2010, intalade vi oss självgodheten i att 95 procent i alla fall inte röstade på Sverigedemokraterna. Vågar vi ens spekulera i vad de 13 procenten kan växa till, till valet 2018?

En del har sagt det innan mig; räkna inte in mig bland de 87 procenten. Och jag instämmer. Räkna inte in mig, blanda inte ihop mig med de politiker – mestadels borgerliga – eller det politiska läger som sett till att den här samhällsutvecklingen blivit verklighet. Som sänkt a-kassan, hållit tillbaka arbetarklassens löneutveckling de senaste 30 åren, som sett till att en direktör tjänar 60 gånger mer än en arbetare, som sett till att merparten av ett samhälles tillgångar ägs av en liten klick samhällselit kallad kapitalet.

Klumpa inte ihop mig med den, borgarklassen, och dess lojala anhang i väljarkåren och de politiska partier som fortsätter och är pådrivande i den utsugningspolitik som får oron, osäkerheten och främlingsfientligheten att gro i samhället, och som får de drabbade att söka efter de alternativ som upplevs säga något annorlunda. Det är de som spär på den här äckliga samhällsutvecklingen. Och de vägrar jag vara en del av.

Vårt, arbetarrörelsens, största problem idag är inte Sverigedemokraternas 13 procent i riksdagen. Det är en bagatell i jämförelse med de samhällsproblem vi egentligen borde oroa oss för, som klassamhället. Det största problemet är ju att trots de enorma klassklyftorna, trots den långtgående nedskärningspolitiken, trots de ännu mer fria spelrummet för kapitalisterna att agera som de vill, trots arbetarklassens tillbakahållna löneutveckling, så röstar ca 63 procent av väljarkåren inte socialistiskt.

Var gick det fel? Är det vi som har abdikerat från vårt ansvar? Den verkliga antirasistiska och antifascistiska kampen är också kampen för det rättvisa samhället. Och där är borgarklassen min – vår – ständiga huvudmotståndare.

Alexander Petersson
Sapere Aude