Niklas Blomqvist: En socialdemokratisk välfärdspolitik

btya7qyuzpeu1e84gqgca

Niklas Blomqvist från SSK ger perspektiv på välfärdsdebatten och frågar sig om ägandefrågan spelar någon roll.

 

Debatten om vinst i välfärden saknar en god portion systemkritik. Från vänster kommer ibland attacker på det omoraliska i att man ska tjäna pengar på någons sjuka mormor. Från höger försvarar man då gärna dessa privata vinster med att så länge mormor får bättre vård så är det väl ointressant, eller till och med bara bra, om någon gör en vinst på det hela. Till slut kokar ofta debatten ner till frågan om det offentliga eller det privata är bäst på att bedriva välfärdsverksamhet.

 

Då har vi, återigen, en sida som menar att det offentliga är bäst på att bedriva välfärdsverksamheten och att privata utförare alltid har incitament att skära ned på verksamhetens kvalitet för att tjäna pengar. Koppargården tas numera ofta upp som exempel. Den andra sidan menar att det offentliga är stelbent och att konkurrens och vinstintresse lockar fram innovationer och effektivitetsförbättringar. Välfärden kommer bli bättre och billigare – hur skulle annars privata välfärdsföretag tjäna pengar? För er som inte märkt det så håller denna andra sida på att förlora debatten. Till sist hamnar vi någonstans i SNS rapport Konkurrensens konsekvenser som menar att det inte går att se några betydande skillnader i kvalitet mellan offentliga och privata utförare. Här kommer en stor grupp publika personer, som ser sig själva som mittenpragmatiker, in och säger saker som att ”ägandefrågan är inte det viktiga, det viktiga är kvaliteten på tjänsterna”. Alla kan sedan applådera denna klokskap. Jag raljerar, men väldigt ofta tycks debatten fastna här och tyvärr fastnar ofta framträdande socialdemokrater här.

 

Jag hävdar att påståendet om ägandefrågans irrelevans är helt fel. Och det är fel eftersom när man nu gör jämförelser mellan offentliga och privata utförare så glömmer man att båda agerar under samma system och spelar efter samma spelregler. Det är förvisso möjligt att det under nuvarande system, med konkurrens, vinstintresse och betalning efter olika pinnsystem (skolpeng, ersättning per patient), inte finns någon skillnad i kvalitet mellan privata och offentliga utförare. Det innebär dock inte att nuvarande system är det som ger oss mest kvalitet för varje krona vi betalar in till välfärden.

 

Jag kan ge några exempel från vården, vilket är den sektor jag menar mig känna till bäst. För att främja folkhälsan kan samordnad vård och sammanhållna vårdkedjor vara viktigare än att öka antalet utförare i primärvården. Just samordning och sammanhållna vårdkedjor är något som är väldigt svårt att genomföra samtidigt som vi har massor av utförare som konkurrerar med varandra. Ett exempel på förlorad samordning är att vi tidigare hade flera familjecentraler i Stockholm, där mödrahälsovård, barnhälsovård, öppen förskola, socialtjänst och annan offentlig service samsades. Familjecentralerna riktar sig till föräldrar och barn och arbetar förebyggande och stödjande. När vi konkurrensutsatte och delade upp primärvårdens verksamhet försvann flera av familjecentralerna som en direkt konsekvens av Vårdvalet.

 

Förebyggande vård och satsningar på forskning är förmodligen kostnadseffektiva sätt att förbättra folkhälsan. Men i nuvarande system riskerar vi att både offentliga och privata vårdgivare underpresterar på dessa punkter, eftersom det inte är detta de konkurrerar med och eftersom forskning kommer alla till del och därmed inte är en konkurrensfördel. I ett välfärdssystem präglat av konkurrens måste givetvis även de offentliga verksamheterna agera och konkurrera på samma villkor som det privata.

 

Frågan om offentliga eller privata utförare är bäst på att leverera mest välfärd för pengarna är helt enkelt fel ställd. Frågan är under vilket system av regler och regleringar som vår välfärd fungerar bäst. Vi måste fundera över om konkurrens eller samordning, vinstintresse och regleringar eller altruism och professionalism är de förutsättningar som ger oss bästa möjliga välfärd per krona vi investerar i den. Det här gäller inte minst socialdemokratin. Vi borde, med vår historia, inse att ägarfrågan är allt annat än irrelevant. Vi borde förstå att olika sätt att organisera produktionen på ger olika utfall. En socialdemokrati som är pragmatisk på riktigt skulle inte säga att ”ägandefrågan är inte det viktiga, det viktiga är kvaliteten på tjänsterna”. En pragmatisk socialdemokrati skulle medge att ägandefrågan är viktig just för kvaliteten på tjänsterna och fundera över vilket övergripande system för välfärden att verka inom som ger bäst resultat.

 

Niklas Blomqvist

SSK

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *