I går kom besked från Natos toppmöte i Warszawa om att Nato placerar trupper i Baltikum samt Polen. Vår socialdemokratiske försvarsminister Peter Hultquist ger detta sin entusiastiska välsignelse – någonting som är föga förvånande med tanke på den inställsamhet ministern visat militäralliansen under sin tid som statsråd. Syftet med placeringen av 4000 Nato-soldater i Rysslands närområde är att möta det diffusa ryska hotet.
Beskedet är lika beklagligt som det är väntat. Löpsedelsretoriken om “det ryska hotet” har växt sig starkare under senare år. Samtidigt är rysskräcken en dammig västerländsk kliché. Västs syn på Ryssland är präglad av en månghundraårig strukturell och institutionaliserad misstro, och den tvättar man inte bort så lätt. Järnridån har, trots Sovjetunionens fall, fortsatt att vara en ideologiskt dominerande tankebild i den allmänna konstruktionen av Europa. I och med Rysslands annektering av Krim för två år sedan har det kalla krigets retorik och mentalitet i än högre grad återuppstått. I själva verket är Väst- och Östeuropa en av många falska dikotomier som vi dagligen och okritiskt upprätthåller.
Det asymmetriska slutet på det kalla kriget och på hela det förra seklet vilar likt en skugga över vårt samtida politiska landskap. Nato, som bildades 1949 i syfte att motarbeta Sovjetunionen, upplöstes inte när det kalla kriget tog slut i samband med Sovjetunionens fall. Att den östra delen av Europa avvecklade sitt allianssystem medan Nato inledde en expansion österut har enbart borgat för en fossiliserad konfliktlinje.
Sovjetunionens kollaps föranledde en attityd i Väst där man ansåg att den förmenta segern över kommunismen legitimerade både de institutioner som fört kampen mot Sovjet, men framförallt att den ideologi i vars namn kampen hade utkämpats var att betrakta som överlägsen. “Marxistisk historicism ersattes av liberal historicisim”, som historieprofessorn Richard Sakwa skrivit. Natos förste generalsekreterare Lord Ismay beskrev redan 1949 Nato som en mekanism “för att hålla ryssarna ute”, och ingenting har förändrats på drygt 65 år. Nato fortsätter att bevara det kalla krigets kategorier snarare än att överskrida eller ifrågasätta dem.
Rysslands varningar om att Natos expansion betraktas som ett stort strategiskt hot används som kvitto på att Ryssland är ett damoklessvärd; ett hot. Så kom Nato att legitimera sin existens medelst cirkelresonemang – Natos expansion och existens är nödvändig för att möta och mota den ryska björnen, medan orsaken bakom Rysslands markeringar är just Natos geopolitiska aggression. Men från Natos synpunkt är endast våra västliga intressen legitima. Att Ryssland hävdar att Nato kränker ett ömsesidigt förtroende tas inte seriöst. Detta förringar inte allvaret i den ryska invasionen av Krim, men denna invasion måste betraktas utifrån en kontext där Nato kommit att äta sig allt närmare Ryssland. En stressad häst kommer förr eller senare att sparka bakut. “Det ryska hotet” är en självuppfyllande profetia.
Ju smutsigare Kreml blir, desto renare blir Bryssel och Washington. Det finns en pedagogisk vinst med att ständigt förhålla sig till en motpart. Ryssland blir en kuliss med syfte att framhäva den förmodat moraliska överlägsenheten hos Väst. Dessutom blir demoniseringen av Ryssland det som får legitimera en militärindustri och en upprustning förbunden med starka ekonomiska intressen.
Michail Gorbatjov pratade om att ena den europeiska kontinenten i “det gemensamma europeiska hemmet”. Vladimir Putin höll i samma anda ett tal 2010 i Berlin om vikten av att ena Europa, från Lissabon till Vladivostok, för att skapa “ett strategiskt partnerskap”. Var blev ni av, ljuva drömmar om en enad kontinent? Tänk vilka utbyten som omöjliggörs enbart på grund av ideologisk enfald, detta avfärdande av ett stort kulturland som ett hot, en fiende, en barbar. Putins reaktionära regering lämnar mycket att önska, men i dagens allt mer auktoritära Europa sticker han knappast ut. Medan Nato accepterar Erdoğans Turkiet, Orbáns Ungern och Dudas Polen utmålas Ryssland som en bov. Det är inte trovärdigt.
Från ett svenskt socialdemokratiskt perspektiv är ryssofobin mycket olycklig. Det svenska närmandet av Nato är nära nog kongressvidrigt, och ett brott mot den alliansfrihet som vi av goda skäl påstår oss värna. Framför allt är det sorgligt att en socialdemokrati som vill vara internationalistisk, kosmopolitisk, deltar i Natos och USA:s självgoda manifestationer. Vi bidrar till att splittra Europa. Den bästa säkerhets- och försvarspolitiken är goda relationer. Inte polarisering och vapenskramel.
Ludvig Fahlvik
Libertas redaktör
