När vi inte längre kan välja vänster

leftright 

 

Nutidens starkaste politiska strömning, verkar det som, är högerpopulismen. Vi har börjat bekämpa förledet, “höger”, genom att visa de högerpopulistiska politikernas band till näringslivets toppar, deras ojämlika agenda, hur deras politik inte skulle göra livet bättre för vanligt folk utan snarare tvärtom. Det är därmed dags att bekämpa efterledet, populismen.

 

För den som engagerat sig i ett av de etablerade partierna är populism med självklarhet någonting negativt. Det betyder vanligen att sakna en moralisk-ideologisk kärna och följa opinionen dit den rör sig, att bejaka de åsikter och känslor som ingen seriös politiker vill befatta sig med och i slutändan tillsammans med opinionen befinna sig i en nedåtgående spiral av gemenhet.

 

Innan vi börjar resonera om hur vi ska bekämpa populismen finns anledning att göra några observationer. För det första är högerpopulismen inte ensam med sina framgångar. Vänsterpopulismen gör också remarkabla landvinningar – dels i partier (exempelvis Feministiskt initiativ, Podemos), dels i utomparlamentarisk aktivism (exempelvis Folkkampanjen mot vinst i välfärden, de europeiska kampanjerna mot TTIP).

 

För det andra finns det inget ord inom politiken för rättfärdig lyhördhet för folkviljan. Progressivt sinnade har ibland istället framfört krav på intressegemenskap, men vänsterns ledare har längre någon intressegemenskap med folkflertalet. Ministrar, kommunalråd, fackförbundsordförande med flera har befriats från just de materiella och sociala ramar som för folkflertalet gör politisk kamp till en vinstaffär.

 

Låt oss utforska en möjlighet: nutidens starkaste politiska strömning kanske inte behöver vara höger. Kanske är dess mer nödvändiga attribut populismen. Och även om vi i de etablerade partierna gör rätt i att kalla Sverigedemokraterna, Danskt Folkeparti, Fremskrittspartiet med flera för populister så kan vi inte låta våra resonemang stanna där.

 

Om vi vänder på vårt perspektiv, från den som observerar väljarkåren (politiker men även journalister) till att betrakta politiken ur väljarens ögon, är det fenomen som betecknas som “populism” en helt annan sak. Det är att bli lyssnad på. Det är att tillmätas betydelse. Det är, i idealfallet, att politiker agerar enligt väljarens vilja.

 

En väljare i Sverige har att välja mellan vänster och höger i de allmänna valen men den förutsättning som valet vilar på är att väljaren genom att delta utövar inflytande över politiken. Om en väljare finner att varken att välja vänster eller höger mynnar ut i att den har inflytande över politiken, ges valet en ny dimension. Då har väljaren att välja på att acceptera förlusten av sitt inflytande över politiken eller göra vad den kan för att återta detta.

 

Medan det finns bred och berättigad skepsis inför att socialisterna i Sveriges valda församlingar bedriver socialistisk politik, att liberalerna bedriver liberal politik och att de konservativa bedriver konservativ politik, finns det ingen egentlig skepsis att fascisterna bedriver fascistisk politik. Detta får till följd att en medborgare som försöker uppfylla sin demokratiska plikt att utöva makt över landets styre måste ställa sin funktion som exempelvis socialist och sin funktion som väljare mot varandra. Som socialist ska medborgaren rösta på ett socialistiskt parti – men som väljare ska medborgaren utöva makt med sin röst. Och om att rösta socialistiskt är att göra sig maktlös, eftersom de socialistiska politikerna inte för en socialistisk politik, då sviker medborgaren sin demokratiska plikt.

 

De etablerade partierna har ett ord även för det som en medborgare gör när den röstar för att uppfylla sin funktion som väljare istället för att uppfylla sin funktion som politiskt övertygad. Ordet är “missnöjesröstning”. Även detta ord har negativa konnotationer, av en väljare som inte inser det komplicerade och svåra i att bedriva politik, som inte kan acceptera de kompromisser som behövs för att få någonting gjort. Märk dock att oavsett vad vi tycker om missnöjesröstande och om vi tycker det är moraliskt försvarbart eller ej så vore det inte korrekt att påstå att medborgaren som missnöjesröstar sviker sin demokratiska plikt när den väljer att sätta sin funktion som väljare över sin funktion som politiskt övertygad i en situation där den inte kan vara båda.

 

Vad som framgår av ovanstående är att det finns en diskrepans mellan språkbruket hos politiker i de etablerade partierna och den demokratiska idén. Många av oss kan gå med på att en demokrati behöver krafter som balanserar mot tvära kast i väljaropinionen. Det som vi lägger i politikens och det offentligas händer att sköta är en komplex samling mekanismer och ingen, vare sig folkvald, förtroendevald, tjänsteman eller medborgare, kan avgöra på egen hand hur det bäst ska ordnas ens utifrån den tydligaste ideologi eller övertygelse. Så både väljarkårens och politikernas infall beläggs i demokratiska system med en tröghet genom denna inverkan av balanserande krafter (grundlagar, mandatperioder, maktdelning, överprövande instanser osv). Men det språkbruk som de etablerade partierna i Sverige har, och som journalister och andra röster i offentligheten också använder, har en överväldigande slagsida mot att just folkviljan är en negativ, besvärlig, dålig, störande sak.

 

Vårt språkbruk i de etablerade partierna leder oss därmed att förbise en central intressemotsättning i den liberala demokratin: politikernas och väljarnas, i deras vardera funktion som makthavare. Som engagerade i de etablerade partierna har vi bragts in i ett sammanhang vars själva språk för oss, kanske ovetandes, mot det läger som betraktar politikernas inflytande över samhället som det positiva med demokratin, och väljarnas inflytande – även om vi alla förstås erkänner det som nödvändigt för att vi alls ska ha en demokrati – som negativt.

 

Det är hög tid att vi ifrågasätter denna föreställning, som de etablerade partiernas språkbruk gör till en truism.

 

Vi behöver ställa oss några mer otympliga frågor. Finns väljarna till för att rösta på de program partierna väljer att ha, eller finns partierna till för att representera de program väljarna vill se realiseras? Är politikernas viktigaste funktion i ett demokratiskt samhälle att använda sin kompetens för att själva driva politiska åtgärder eller för att genomföra den politik som medborgarna väljer ska genomföras? Var bör balanspunkten ligga mellan dessa två alternativ?

 

Skälet till att vi bör ställa oss de här frågorna är naturligtvis inte att vi accepterar högerpopulisternas image som folkets röst, som de så noggrant profilerat sig själva. Det handlar inte heller om att vi behöver föra en politik som är mer lik den som högerpopulisterna driver. Nej, skälet är att vi som politiker och makthavare behöver syna vårt ansvar för att denna politiska strömning uppkommit i samhället. Vi kan inte påstå att vi, som grupp, inte bär en del av ansvaret för att samhället ser ut som det gör – det är våra beslut som till stor del har format det – och vill vi nu förändra samhället till det bättre behöver vi förstå vår roll i hur det blev såhär.

 

Mathias Eriksson

 

Bild: Salvator Rosa (Italiensk konstnär, 1615-1673), (Montage)

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *