För ett par veckor sedan kunde vi läsa om en ny studie om p-piller och dess biverkningar. Bland annat Västerbottensnytt rapporterade om studien, under rubriken “Forskare vill slå hål på p-pillermyt”.
– Många kvinnor mår dåligt någon gång i livet. Det är väldigt lätt att skylla det på hormoner, säger Marie Bixo, professor i obstetrik och gynekologi vid Norrlands Universitetssjukhus.
Reaktionerna lät sig, lyckligtvis, inte vänta. När Dagens ETC någon vecka senare frågade sina facebook-följare om de upplevt biverkningar av p-piller fick de hundratals svar. Depressioner, sämre hy, viktuppgång, humörsvängningar, minskad sexlust, svampinfektioner och skörare slemhinnor, spänningar i kroppen, svullnader. Sedan tidigare är det också dokumenterat att p-piller kan leda till blodproppar. Listan kan göras lång över symptom som hundratals, kanske tusentals, kvinnor upplever av att knapra i sig hormoner.
Skälen till att börja äta p-piller kan vara olika. De flesta ser det het enkelt som ett preventionsmedel. För andra, däribland mig själv, är p-pillren ett sätt att kontrollera mensvärk, PMS och oregelbunden mens. Och visst kan p-pillren vara en räddning för många. För mig har pillren inneburit kontroll över min egen kropp. Men det var en lång väg hit, med drygt fyra olika piller testade som alla ledde till ångest och depressioner (samt en rad andra fysiska symptom som jag tänker skona er från) innan jag hittade ett piller som inte påverkar min förmåga att fungera i vardagen.
Erfarenheten av p-piller är till stor grad individuell. Människor reagerar olika på hormonerna, helt enkelt. Vissa får inga biverkningar alls, andra får många. Och problemet ligger kanske inte ens i att vissa reagerar psykiskt och fysiskt på p-pillren. Problemen ligger i att dessa berättelser inte tas på allvar och att informationen om p-pillrens biverkningar är bristfällig.
Jag vet inte hur många gånger jag bokat tid för preventivmedelsrådgivning för att utan någon större diskussion bli hänvisad till ett förnyat recept. När jag uttryckt mina erfarenheter har jag fått höra att det blir bättre om jag byter sort eller väntar tills ”kroppen vant sig”. Vant sig vid vad? Ständiga humörsvängningar och värk? Inte förrän jag själv frågade efter hormonfria alternativ fick jag den informationen, men blev ändå fortsatt rekommenderad att ta pillren. Det kan såklart bero på att just de barnmorskor jag själv gått till inte varit särskilt intresserade av att lyssna på och hjälpa mig. Jag vet att det också finns många fantastiska barnmorskor därute. Jag undrar bara ibland om det inte också kan vara så att p-pillret antingen glorifieras eller helt enkelt skrivs ut på rutin.
Missförstå mig rätt. P-pillren har för många kvinnor inneburit en enorm befrielse. Men det är kanske inte rätt för alla. I dag önskar åtminstone jag att jag hade fått förslag på andra alternativ när jag första gången bokade in en preventivmedelsrådgivning. Att någon hade sagt att pillren jag fick utskrivna av många upplevdes leda till depressioner. Att någon sedan hade lyssnat när jag sa att jag börjat må sämre i takt med att jag började stoppa i mig hormoner.
Det är egentligen glädjande att någon äntligen ska forska på vilka hittills obekräftade biverkningar p-piller har. Det är bara synd att det görs med inställningen att det inte finns några, när kvinnor och andra som äter p-piller gång på gång vittnar om biverkningar. Något i mig säger mig att om det i stället var män som upplevde de plågor som så många kvinnor idag lever med så skulle det inte betvivlas att symptomen är verkliga. Då skulle förmodligen ingen forskare säga att berättelserna om biverkningarna är ”överdrivna”.
Liss Jonasson
Libertas
