Kristen Wiig, Kate McKinnon, Melissa McCarthy och Leslie Jones i Paul Feigs Ghostbusters.
Så är den äntligen här, den tredje Ghostbusters-filmen. Jag minns hur jag och brorsan såg ettan och tvåan på VHS nere i källaren i barndomshemmet och hur vi fängslades av spökjakten. Klibbigt slime, åttiotalssynt, svävande monster och glödande “dematerializer” var ingredienser som gjorde filmen episk.
När jag nu läser en essä (https://www.fandor.com/keyframe/the-original-ghostbusters-is-pretty-sexist) om de kvinnliga karaktärerna i den första filmen från 1984 blir eftersmaken mindre ljuv. Jag mindes inte hur sexistisk filmen var. Men så var sexism långt mer mainstream på den tiden än idag. Eller?
Den tredje filmen om Ghostbusters har långt före sin premiär orsakat ramaskri. I den här versionen spelas spökjägarna för första gången av fyra kvinnor. Medelålders kvinnor som inte objektifieras. Detta var mer än vad de kvinnohatande nättrollen kunde hantera. Trailern har blivit den mest ogillade videon på youtube. Skådespelarna har utsatts för massor av hat, i synnerhet Leslie Jones (http://www.politism.se/story/det-vidriga-nathatet-mot-leslie-jones/#post-42873).
När kvinnor tar plats på traditionellt manliga områden, blir motståndet ofta hårt (http://urskola.se/Produkter/178428-UR-Samtiden-Kvinnor-tar-plats-Man-kanner-sig-krankta). Kvinnor, i synnerhet de som inte är traditionellt sexiga eller som bryter mot normer, tycks utgöra ett jävla hot mot den normerande mannen. Är det inte i fackföreningar, inom sportkommentering, presidentkandiderande eller datorspelande så är det är i nyversionen av en klassisk 80-talsfilm.
Därför blir den tredje Ghostbusters-filmen mer än en lättsam komedi där vetenskap och action blandas. Plötsligt blir varje handling subversiv och symboltyngd. Det är inte svårt att associera när det gröna slimet sprutar rakt i ansiktet på Kirsten Wiig och hon snart blir petad från en professorsnominering. Det är män som är skurkarna (ärkeskurken en vit, kränkt man) och det enda som kan rädda New York från spökapokalypsen är systerskap.
I Paul Feigs (Bridesmaids, Spy) version nästan 30 år efter tvåan är det tre fysiker och en spärrvakt i tunnelbanan som snart utgör Ghostbusters. Ödet för dem samman och de lämnar sina forskningsanslag och biljettbås för att jaga spöken på heltid. De anställer, som en blinkning till de tidigare filmerna, en snygg sekreterare som objektifieras på klassiskt sexistiskt manér. Men filmen i övrigt är totalt befriad från sex- eller kärleksreferenser, förutom ömma vänskapsbetygelser mellan de fyra spökjägarna. Inga inzoomade rumpor, inga snyggscener eller svallande hollywoodlockar. Brudarna går helt enkelt runt i overaller och mekar med sina vapen.
Självklart blir de förlöjligade. De framställs som lurendrejare, som okunniga; som tjejer kort och gott. Men gänget låter sig inte stoppas. Det är action från första scenen och någon särskilt komplicerad handling eller rollfördjupning bjuds det inte på. Men många underbara scener med de galna medelålders karaktärerna. Kate Mcinnons uppfinningsrikedom och skamlösa beteende borde utgöra förebild för varenda ickeman. Melissa McCarthy är som vanligt sjukt rolig, medan Leslie Jones buffliga historienörd kompletterar fysiknördarna på ett bra sätt.
När man inser hur otroligt ovant det är att se en film med kvinnor som inte är vare sig 20-nånting eller pinnsmala, att de inte bråkar, pratar om relationer med män eller räds att gå ut och skjuta andar, då fattar man. Man fattar varför män blir så upprörda över den här filmen. För här är det kvinnor som klarar sig mycket bra utan män. Som inte bryr sig om den manliga blicken.
Så fruktansvärt välgörande. Inte särskilt intellektuellt utmanande eller konstnärligt, men jävligt kul och frigörande.
Madeleine Bengtsson
kulturskribent
