Och så fick Bob Dylan nobelpriset. Denne profet för den arbetande människan välkomnas nu till de kulturella finrummen. Han som talar för de som inte har någon röst. Denne man har nu tilldelats eliternas främsta erkännande, nobelpriset i litteratur. Och jag har förlorat mitt främsta språkrör.
En annan nobelpristagare var John Steinbeck, amerikansk arbetarförfattare. I Vredens druvor beskrev och protesterade han mot miserabla förhållanden för de som tvingades migrera till USA under 1930-talet. Efter nobelprisvinsten förlorade han plötsligt all sin kreativitet och lust att skriva. Han förlorade sin relevans för sin läsekrets, och de han ville ge en röst. För han blev finkulturell då han tilldelades borgerlighetens finaste pris, nobelpriset i litteratur.
Ett annat exempel är Svetlana Aleksijevitj, fjolårets nobelpristagare. En kvinna som skriver om sovjetmänniskan, om hur vardagslivet upplevdes i forna Sovjetunionen. Hon ger en röst åt dem som Putin och Lukasjenko försöker att glömma. Makthavare säger att hon är en spion från väst, som i sin kamp för att få nobelpriset är beredd att svärta ned den ryska historien. När hon sedan också tilldelats detta pris – är hon fortfarande relevant för de ryssar vars språkrör hon vill vara? Eller litar ryssarna hellre på Putins och Lukasjenkos propaganda?
Detta är en tid då tyckandet allt som oftast överlämnas till experter istället för medborgare. Medborgare som genom rösträtten måste ha en åsikt, och möjligen förväntas protestera. Podcasts med experter får timmar att tala om för oss hur verkligen ser ut, i nyhetssändningarna finns en uppsjö av kommentatorer som talar om vad folket ska tycka. Det är i denna tid då Bob Dylan får sitt pris. Medborgare uppmanades med Bob Dylan att tycka något själva. Nu har han erkänts som finkultur.
Han kallas för protestsångare, en inspiratör för miljontals människor. Han har varit banbrytande i att finna och sprida kulturella uttryck. Inte minst den svenska proggrörelsen på 70-talet har hämtat massor med inspiration från honom. En rörelse som sjöng för den svage, som protesterade mot orättvisor. Mikael Wiehe har till exempel gjort hela album med översatt Dylanmusik. Denna musik som tonsatte proteströrelser i USA och Europa, den är numera finkultur.
När nu Dylan blir en finkulturell kelgris förväntas han likställs med Camus, Modiano eller Vargas Llosa. Författare som endast den mest belästa är bekant med och som knappast alla känner till. Ska medborgare med begränsat intresse för politik och samhällsfrågor fortsätta lyssna på Dylan och ta till sig hans texter på samma sätt som tidigare, nej förmodligen inte. Resultatet kommer bli att de slutar lyssna, och på så sätt förlorar också Dylan sin relevans. Precis som för Steinbeck blir nobelpriset en dödskyss för Dylan, och förstör allt som hans texter betyder. Att protestera är nu mer endast något för den som är finkulturell.
osKar johansson
Umeås socialdemokratiska högskoleförening
