Ofri, vad betyder det? Och vad händer med socialdemokratin när dess medlemmar ifrågasätter partiet? Det och fler frågor ställer sig Johanna Mårtensson, förbundssekreterare för S-studenter, efter att ha läst Gunilla Boëthius senaste roman med samma namn.

Mitt facebookflöde fylldes förra veckan av avsked – migrationsöverenskommelse blev nog. De existentiella frågorna kan hota partiengagemanget och lojaliteten, men att ställa frågor om varför och hur visar sig vara rätt vettigt. När rörelser glömmer frågetecknen stagnerar de.

För en dryg månad sen kom romanen Ofri ut. Jag läser den hastigt på tunnelbanan under två dagar i oktober. Läser när jag går, står och ligger. Vill inte jobba – vill veta vad nästa drag är. Ofri utspelar sig under en särskild typ av brytningstid i svensk politisk historia. Det är sent 60-tal och tidigt 70-tal. Sossarna kommer att förlora valet i slutet av 70-talet. LO-bossarna kommer att utmanas och den radikala arbetsmarknadslagstiftningen avstanna. När sossarna i Stockholm ska bygga fler tunnelbaneuppgångar bryter stridigheter om några almar ut och borgerligheten demonstrerar mot löntagarfonder. Det var då det började skaka i Sossesverige.

Ofris scen är Stenarbetarförbundets kansli i Stockholm. En ung kvinna från överklassen får anställning som redaktör för medlemstidningen Stenarbetaren och faller för den svettiga ombudsmannen Bengt. De ligger med varandra trots allt men möts aldrig riktigt. Bengt är kavat och sexig – en riktig LO-hunk. Anna från Saltsjöbaden är intellektuell och sexuellt hämmad. Bengt tycker att sammanslagning av fackliga avdelningar är förjävligt och att LO-ledningen är fega kräk. Det han vill är att fackföreningsrörelsen ska erbjuda arbetare tid för studier. När han sen själv får makten blir inget som han tänkt sig. Bengt driver från idealen. Han får personifiera den distanserade arbetarrörelsen som hellre regerar än agerar. Som hellre lugnar näringslivet än ställer till scener.

Ofri ger en mycket att fundera på. Intressantast är kanske frihetsordet. Det som blev borgerlighetens mantra. Just då, i brytningstiden på 70-talet, intensifierade de sina försök. Arbetsgivarna var utom sig. Marknadsekonomin hotades. Då grundade de tankesmedjor, ledarskapsutbildningar och rullade ut kampanjen Våga satsa på dig själv. Svenskt näringsliv förklarar det på sin hemsida: ”På 1970-talet intog staten inte längre en neutral roll i förhållande till arbetsmarknadens parter utan blev ett redskap för de fackliga maktambitionerna”. Sossarna lagstiftade och LO fick politisk skördetid: 1971 kom en ny arbetstidslag, 1973 kom lag om styrelserepresentanter, 1974 kom lagen om anställningsskydd och så höll det på. Ombudsmän som Bengt var män med en massrörelse i ryggen.

Det går att läsa Ofri för att få sex- och fackföreningsromantik. Den kan vara en socialdemokratisk Harlequinroman. Ofri är metaforbefriad och härlig – enkel och anspråkslös men samtidigt svårbegriplig och visionär. Jag lär mig inte mer om män eller sex. Jag lär mig mer om 70-talet, sociala låsningar och klasshatets konst. Mest av allt antar jag att jag lär mig om vad som händer med en rörelse som försvinner. Eller egentligen lär jag mig ingenting. Ofri ställer istället en rad frågor som jag kanske måste komma att svara på en dag. Den viktigaste: för vems skull gör vi det här?

Johanna Mårtensson
Förbundssekreterare S-studenter